Det där med kommunikation...
Jag har utan krydd pratat med J i fyra timmar i sträck. Om allt mellan himmel och jord! Senast jag pratade så intensivt med någon var för två år sedan.
Jag frågade Y hur det gick på Migrationsverket med hans förlängning av arbetstillståndet, och det visade sig att han inte åkt dit eller ringt. Sen svarar han inte på mina meddelanden i flera timmar - mitt i en konversation. Och nu säger han att han bara vill lämna Sverige så fort som möjligt och börja sitt liv i Turkiet. Jag blev lite tårögd när jag läste det, men nu börjar logiken sjunka in. Jag vill inte ha ett psykoförhållande 2.0. Det räcker.
Samtalet med J har verkligen fått mig att undra. Jag är attraherad av hans personlighet, något jag inte riktigt uppnådde med Y. Jag önskar bara att jag inte använder J som rebound från min rebound. För J är nog en bra kille. Jag hoppas det.
Just nu, om jag fick välja en människa jag vill ha här, så blir det min bästis. Den jag vill träffa när jag kommer hem, däremot, är J. Så jag hoppas med all min kraft att det inte är en rebound-grej. Det vore slöseri på två meter.
Jag har förresten tagit bort alla meddelanden och alla gamla trådar i telefonen och facebook. Det är klart nu, jag vill inte använda minneskapacitet i mig eller min telefon för det.
Jag har fått galna myggbett på armen. Det kliar så jag håller på att dö. Men jag är brun om benen.
Jag frågade Y hur det gick på Migrationsverket med hans förlängning av arbetstillståndet, och det visade sig att han inte åkt dit eller ringt. Sen svarar han inte på mina meddelanden i flera timmar - mitt i en konversation. Och nu säger han att han bara vill lämna Sverige så fort som möjligt och börja sitt liv i Turkiet. Jag blev lite tårögd när jag läste det, men nu börjar logiken sjunka in. Jag vill inte ha ett psykoförhållande 2.0. Det räcker.
Samtalet med J har verkligen fått mig att undra. Jag är attraherad av hans personlighet, något jag inte riktigt uppnådde med Y. Jag önskar bara att jag inte använder J som rebound från min rebound. För J är nog en bra kille. Jag hoppas det.
Just nu, om jag fick välja en människa jag vill ha här, så blir det min bästis. Den jag vill träffa när jag kommer hem, däremot, är J. Så jag hoppas med all min kraft att det inte är en rebound-grej. Det vore slöseri på två meter.
Jag har förresten tagit bort alla meddelanden och alla gamla trådar i telefonen och facebook. Det är klart nu, jag vill inte använda minneskapacitet i mig eller min telefon för det.
Jag har fått galna myggbett på armen. Det kliar så jag håller på att dö. Men jag är brun om benen.
Heart break? No. Break up? Yes.
Så Y smsade - 38 timmar senare - och sa att vi måste prata. Jag medgav att jag hade testat honom, och han sa att han hade testat mig också - och att jag inte hade klarat det. Han fortsatte med att han sa att han "bara ville avsluta det som vänner" och jag stod inne på Willys och undrade var jag var med i det beslutet. Han har fattat ett beslut på sin egen reaktion på en dum kommentar jag fällde efter ett efterblivet och mansgrisigt utlägg från honom som sårade mig djupare än han fattar.
Det hela är bara absurt. Jag visste att vi var på väg mot ett avslut, men inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, och utan min vetskap! Jag hade försökt en månad till, och hade han inte ändrat sin attityd mot mig och sin prioriteringslista tills dess hade jag avslutat det själv, men just nu... Han har aldrig lagt energi på att lära känna mig, och det stör mig att han inte vet vem jag är - efter att ha varit tillsammans med mig i nästan tre månader. Han vet alltså inte vem han släpper taget om.
Han smsade mig i lördags, innan dess sågs vi som hastigast i torsdags när jag jobbade, och innan det hade vi nästan inte träffats alls på två veckor. Inte mitt fel, kan tilläggas. Det var alltid han som jobbade, eller skulle röka på med sin bästis, eller spela dataspel med sin bästis eller träffa sin chef eller jobba eller jobba eller jobba.
Nu sitter jag här och känner inte någon skillnad från när vi var tillsammans. Ingen större förlust för min del egentligen, men jag är förvånad över hur snabbt det gick.
Jag kan tillägga att jag hade ett barnkalas för min E i lördags när hon fyllde år. Utan alkohol, med gatkritor och såpbubblor hade vi nog den roligaste eftermiddagen på länge. Och på kvällen gick vi ut och dansade - och stötte på prins Carl Philip på en nattklubb. Vi höll vårt avstånd, men fick ändå in lite dans med honom. Vem vinner the break up? Jag. För jag förlorar aldrig.
Det hela är bara absurt. Jag visste att vi var på väg mot ett avslut, men inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, och utan min vetskap! Jag hade försökt en månad till, och hade han inte ändrat sin attityd mot mig och sin prioriteringslista tills dess hade jag avslutat det själv, men just nu... Han har aldrig lagt energi på att lära känna mig, och det stör mig att han inte vet vem jag är - efter att ha varit tillsammans med mig i nästan tre månader. Han vet alltså inte vem han släpper taget om.
Han smsade mig i lördags, innan dess sågs vi som hastigast i torsdags när jag jobbade, och innan det hade vi nästan inte träffats alls på två veckor. Inte mitt fel, kan tilläggas. Det var alltid han som jobbade, eller skulle röka på med sin bästis, eller spela dataspel med sin bästis eller träffa sin chef eller jobba eller jobba eller jobba.
Nu sitter jag här och känner inte någon skillnad från när vi var tillsammans. Ingen större förlust för min del egentligen, men jag är förvånad över hur snabbt det gick.
Jag kan tillägga att jag hade ett barnkalas för min E i lördags när hon fyllde år. Utan alkohol, med gatkritor och såpbubblor hade vi nog den roligaste eftermiddagen på länge. Och på kvällen gick vi ut och dansade - och stötte på prins Carl Philip på en nattklubb. Vi höll vårt avstånd, men fick ändå in lite dans med honom. Vem vinner the break up? Jag. För jag förlorar aldrig.
Human Rights Overload = Error
Hemma från MR-dagarna och det fantastiska Göteborg. Varje gång jag kommer hem från någon annan plats ökar min avsky för min stad. De tråkiga, gråa husen och de kala träden får mig bara att vilja flytta till Gran Canaria eller vad som helst! Bara inte här!
MR-dagarna var galet inspirerande, men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt projektarbete. Många intressanta föreläsningar och spännande människor. Nya synvinklar, nya problem och nya lösningar. Ju mer man ser av världen, desto mindre hopp får man. Och ju mindre hopp man får och ju fler problem man ser, desto positivare syn får man på framtiden. Det finns ju något terapeutiskt i att veta vad felet är, för sen kan man göra något åt det. Vet man vad problemet är kan man lösa det, och ser man ingen lösning än är det för att man har för lite information eller insikt. För att koppla till min egna situation - jag vet att mitt problem är att älta. Jag tar upp det mindre med mina vänner, så de tar upp det mindre med mig, och jag tänker inte på det med dem i närheten. På så sätt blir deras sällskap mindre förgiftat. Jag skriver här, så fort jag får upp något jag måste ventilera. Jag vet att hennes närvaro gör det värre, så jag struntar i sammanhangen där hon finns. Jag saknar honom, men vet att han inte behöver att jag skriver till honom, för det kommer bara riva upp massa sår - vilket är värre för honom än för mig - så jag skriver inte. När jag mådde som sämst såg jag ingen framtid, för jag hade ingen insikt eller perspektiv. Jag satt bara mitt i, utan att veta någonting - inte vad jag tyckte, kände eller trodde på, inte vem jag kunde lita på, och inte vad min roll i det hela skulle vara. Nu vet jag, och jag kan jobba för en lösning.
- - -
Jag, min älskade vän och min före detta klasskamrat och numera parallellklasskamrat som jag har känt i sex år, körde till Göteborg tillsammans. Jag trodde att jag skulle dö, för han har just fått sitt körkort, men sen gick det över. Han är verkligen bra på att köra bil, även fast han är en av de mest oansvariga personerna jag känner.
Han är vän med killen jag var tillsammans med i sammanlagt sex veckor, F. Det värsta är att han,B, börjar verka lite småintresserad av mig. Han frågade hur det var mellan mig och F, och jag svarade sanningsenligt att det är chill. Det är inget mellan oss, även fast jag faktiskt hade velat testa. Igen... Om han klipper sig.
Grejen är att han är charmig, har alltid rätt, precis som jag, och vi klickar på alla nivåer - både fysiskt och mentalt. Han vill inte börja något rent fysiskt, och det förstår jag. Jag smsade honom och frågade om vi inte kunde ses nästa gång han kommer hit, eftersom han pluggar i huvudstaden, och han svarade tvekande ja, efter att han frågat "På vilket sätt menar du att vi ska ses?". Jag har haft en ganska pinsam fantasi i mitt stilla sinne, i massa år, till och med innan honom. Jag ser framför mig hur F kommer till min studentbal och vi dansar tillsammans och allt löser sig. Men jag vet att det inte kommer hända. Han ska plugga vidare till operasångare/skådespelare/något direkt, och jag ska till Tyskland/Frankrike/Storbritannien/USA/något. Det kommer inte lösa sig, men jag vill inte tro att inget kommer hända. Två människor med så mycket kemi går runt i samma land och är ensamma - frivilligt, men ändå. Den logiska lösningen är för mig att vi bara försöker. Tredje gången gillt?
Jag satt på bussen till skolan idag, och där jag satt kändes en liten liten doft av parfym. Jag kände först inte igen den, men blev ändå lugn, och jag kom på mig själv med att andas in djupt. Sen slog det mig att det var hans parfym. När vi var tillsammans var min favoritplats i världen hans hals. Jag kunde luta mig mot honom när vi satt och tittade på film eller något, och mitt ansikte letade sig alltid till hans hals. Ni vet, den fina lilla platsen precis under käkbenet och örat? Där huden är så mjuk och man känner pulsen slå? Det var min favoritplats. Inget kunde röra mig, det var bara han och jag och hans parfym.
Fiskbulle. Jag vill inte älta detta mer. Men jag är övertrött och går mot utbränd. Jag ska jobba som ledsagare både idag och imorgon. Imorgon och på lördag ska jag jobba 22-03 och det är öppet hus på skolan lördag 10-15 som jag måste vara med på. Visst, det ger pengar - en jävla massa pengar - men jag har ingen tid att göra skolarbete, och nästa fredag har jag nationella proven i svenska - en fem timmars lång prövning som jag inte tillåter mig själv att få mindre än MVG på. Och nu sitter jag i skolan och skriver ett blogginlägg istället. Hej, dum?
Vi får se.
