Konstigt
Jag har tappat lusten att skriva. Ända sedan H hittade hit och erkände för mig har jag känt som om hela världen tittar. Jag har en vän som är mer lojal mot A än mig - tänk så har hon hittat hit och visat för A? I så fall: A, det du har gjort och den du är, är inte på långa vägar förlåtet. Jag vill inget annat än att skada dig på vilket sätt jag än kan, men av självrespekt vill jag inte ha något med dig att göra.
För övrigt är det hans 25årsdag idag. Halva dagen har gått, och han har inte hört av sig. Det får mig att tro att han kanske inte kommer att göra det. Men det kommer. Och dagen då han gör det kommer närmare.
Jag läste hans statusar via min brors facebook. De är fortfarande vänner. Han skriver att han kommer att sakna sin mamma - vilket ger mig två alternativ; att hon har gått bort eller att han ska flytta från henne. Jag hoppas inte på något av dem. Han skriver också om att varje dag sakna någon. Jag misstänker starkt att det är jag. Men jag förstår inte varför han har lyckats hålla sig borta så länge i så fall. Han kommer definitivt höra av sig...
Imorgon ska jag och min älskade vän för första gången på länge gå ut, dricka alkohol och göra dumma saker. Ser fram emot det enormt!
Imorgon ska jag och min älskade vän för första gången på länge gå ut, dricka alkohol och göra dumma saker. Ser fram emot det enormt!
Men innan dess ska jag jobba, tio till två i natt. Jag tjänar däremot mycket pengar. Snart kan jag ersätta min iPod som håller på att gå mot ljuset.
Jag ber eventuella vänner som är här utan min tillåtelse att kontakta mig på vilket sätt som helst. Jag är inte bekväm här längre.
Vi får se.
If I kiss you where it's sore, will you feel better?
Jag tänkte egentligen skriva om hur mysigt det var att ta hand om mig själv - en lång varm dusch och len hud - och skillnaden mellan att vara singel och upptagen. Hur jag inte rakar benen, men ändå målar naglarna, för min egen skull.
Men så läste jag en kär väns blogg. Hon är A:s kompis såväl som min, och hon hjälpte mig att komma vidare ett litet steg, på nån jävla vänster. Jag mailar henne ganska ofta, men hennes svar kommer med väldigt stora mellanrum. Hon tog bort sin facebook, men skapade sen en ny, som jag såg på hennes blogg. Hon är vän med A på facebook, men inte mig. Jag kan inte ens hitta henne. Kanske man bara ska skita i det helt? Jag har bättre saker för mig än att maila någon som bara svarar av pliktkänsla.
Jag fick ett sms av min kloka vän S från ungdomsgruppens veckoträff: Kom hit. Hon är inte här, och jag vill att du är här. Bara själva tanken på att smyga runt när hon inte är där för att slippa hennes sällskap, att sitta där och veta att jag inte hör hemma där längre - på grund av deras svek och min egen självbevarelsedrift - gav mig en klump i magen.
Jag och min älskade vän ska åka till Egypten i april - och hej vad jag ser fram emot det! UD avråder inte från resor till området, och jag vill bara ligga en vecka i solen och dricka all inclusivedrinkar.
Och efter studenten åker jag. Till Skottland, Tyskland och Frankrike. Jobba och leva - bort från allt detta. Jag är så trött på skolan, så trött på att gå runt och se mig omkring efter henne - efter honom! Trots att jag vet att han inte kommer komma tillbaka så är mitt huvud fullt av associationer. Busshållsplatsen vi var på, stället vi kysstes på, där vi firade nyår, hela staden är förgiftad. Jag tänker vara borta så länge jag kan, och sen plugga i Göteborg eller något - lagom avstånd. Jag och min älskade vän ska antagligen hyra en lägenhet tillsammans i Göteborg. Och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Enda problemet är min gamla vän. Vi som har varit vänner i tio år, vi som har vuxit upp tillsammans, vuxit ihop, isär, ihop och isär igen. Jag tror att detta är för gott, och ärligt talat tror jag att det kan vara något bra. Hon svek mig, när hennes ätstörning blev hennes bästa vän och tog min plats. Hon slutade vara min vän, något jag aldrig hade gjort, hur lite jag än vägde. Min älskade vän är den enda som aldrig har svikit mig, inte ens lite. Jag tror att det inte går att reparera mellan mig och min gamla bästis.
Jag var och tränade idag för första gången sedan avslöjandet och avslutet. Jag har mått för dåligt för att tänka på min kropp, men idag körde jag för fullt! Det känns bra, men det är också som om muskeltröttheten bygger en bro tillbaka i tiden, till förra gången jag tränade. Då var jag kär och ovetande. Nu är jag bitter, ensam och trött. Det känns jävligt skumt.
"If you never say your name out loud to anyone, they can never ever call you by it." Det är något som är konstigt fortfarande, som jag inte kan sätta ett namn på. Så länge det inte finns ett namn, kan jag inte förändra det.
Vi får se, helt enkelt. Men nu tänker jag duscha i ungefär två timmar och gå och lägga mig med en bok och lite spännande tankar på min historielärare, som för övrigt sökte ögonkontakt med mig en fjärdedel av förra lektionen. Hyfsat oproportionerligt när man tänker på att vi var nästan tjugo i klassrummet... Men jag gillar tanken. Vi får se vad som händer efter studenten!
