livetmedenklackspark.blogg.se

Jag trivs inte längre. Jag vill till Frankfurt och bo där. Jag vill inte fortsätta leva med någon som jag känner att jag måste ändra för att klara av att leva med. Y förtjänar att vara med någon som inte är så kritisk som jag är. Jag trodde att det bara var hans beteende som störde mig, men ju längre tid jag spenderar här, desto mer tror jag att det är hans personlighet. Och jag har ingen rätt att ändra hans personlighet! Det gör mig ledsen.
Y har svårt att leva i ett lag. Han lever fortfarande som ungkarl, kommer hem mitt i natten, anpassar inte sina planer till mig, låter grejer vara ogjorda - disk, städning och annat som påverkar oss båda - och då känner jag att min tid inte är lika värdefull för honom som hans egen! Och i ett förhållande ska bådas tid vara lika värdefull, enligt mig.
Så nu vill jag bort. Och det krossar mitt hjärta varje dag, för jag älskar honom. Men hur mycket måste jag betala för vårt liv tillsammans?
Jag är så splittrad.

Y får mig att känna mig gammal. Bara för att han vet att vi kommer hamna i en rutt förr eller senare, så tycker han att vi kan börja redan nu. Jag önskar nästan att vi inte hade flyttat ihop, för jag vill ha en paus. Min bästa vän är på väg till sin ätstörning igen, min andra bästa vän har gjort en bröstförstoring och jag kan inte unna henne det för att jag alltid varit svartsjuk på henne, och min pojkvän är en gammal man. Jag är så ensam att mitt hjärta krymper. Han dödade nykärperioden och tror att jag har tillräckligt med anledning att stanna med honom. Jag älskar honom, men jag vill inte ha det så här. Jag. Vill. Inte.
Hur får jag honom att fatta? Han snackar om framtiden, om barn och husdjur och allt jag kan höra är "du kommer ångra dig om du gifter dig med honom, han kommer göra dig besviken, du kommer bli en småbarnsmamma som röker på för att få känna någonting" och jag är inte intresserad. Jag vill gifta mig tidigt och ha barn, men för var dag som går inser jag hur Y inte är den jag borde vara med för resten av livet. Problemet är bara att för var dag som går så älskar jag honom mer.

Vi ska gå och titta på lägenheter idag - om 20 minuter för att vara exakt - och jag har försökt ringa Y i en halvtimme utan svar. Nu svarar han och frågar när vi ska ses. Hur har man inte koll på det, om jag har sagt det fjorton gånger de senaste dagarna? Igår åkte han iväg med nyckeln till skåpet där fem personers tillhörigheter låg, så att vi inte kunde äta lunch på paintballen. Han skulle komma hem och städa innan vi får gäster ikväll, men han har glömt att jag har ett möte vid fem, så han får göra allt själv eftersom han har varit borta hela eftermiddagen. Han glömde bort sin läkartid idag och har antagligen inte heller ringt och bett om ursäkt. Det är en specialistmottagning som inte direkt har brist på patienter som behöver hjälp. Jag stör mig något ofantligt på inställningen att "allt löser sig", för det är jag som får lösa det! Jag är ett kontrollfreak och får grova problem på sånt här! Jag vet inte hur länge jag pallar detta. Ska vi bo i första hand så har vi inte så mycket möjligheter att inte tänka. Återigen: är det lättare att göra slut nu? Ja. Kommer jag kunna vara lycklig ensam? Vet inte.

Lyssnade på musik på bussen, och den låten kom upp. Det slog mig hur det verkligen stämmer. Jag håller på att ge upp, för allt jag säger går in i ena örat och ut genom andra! Hur många gånger kan man säga "visa din uppskattning, visa att du bryr dig!" innan man får nog? Jag ser små framsteg, men det är inte tillräckligt. Ska jag bara gå? För att jag inte känner mig uppskattad nog? För att jag lever med en jättebebis som inte fattar att jag vill ha något tillbaka? Jag står ut med hans väckarklocka som ringer i två timmar, att han är ute på killkväll eller stannar kvar på jobbet till klockan halv tre på morgonen för att han inte kan säga nej till sina chefer, att han ombokar och avbokar, att han sätter sig vid datorn och kan sitta där i flera timmar!
Vad gör jag mot honom? Jag är en obotlig besserwisser, jag ställer krav på att han städar, diskar och tar ut soporna varannan gång, och jag kommer ibland hem och är sur och grinig efter jobbet. Men uppenbarligen kan han stå ut med det, för han har aldrig sagt något. I princip alla bråk startar i att jag stör mig på hans beteende. Vid närmare eftertanke så kommer jag inte på något bråk som börjat på grund av något annat...
Jag vill åka till Frankfurt, bo i ett kollektiv, jobba och leva. Det jag gör just nu suger.

Jag känner mig enormt ensam. Jag vet inte vem jag ska prata med. Mina bästa vänner är alla insnurrade i sina egna huvuden, och Y fattar inte att jag ofta är ensam på grund av honom. Jag blir så ofta bortprioriterad av honom. Killkväll i all ära, men sambokväll då?
Jag böjer mig och planerar om för att ha lite tid med honom, uppmuntrar när han är låg, sätter min egen njutning i andra rummet för att han ska må bra med sig själv. Och efter allt det, vad får jag? Det är det jag undrar nu. Jag är besviken. Och jag hatar ljudet av hans datormus!

I måndags var det min tur att fylla 20, vilket firades med pompa och ståt! Jag är på det hela mycket nöjd med min existens - jag och Y har det bra i lägenheten, vi gör planer för sommaren och framtiden, jag har fina vänner och tillräckligt med jobb. Men tillsammans med min födelsedag kom årsdagen på den, utan tvekan, jobbigaste dagen i mitt liv. Det är två år - två. År! - sedan han berättade. Jag undrar ibland hur han mår nu. Jag drömde om honom då i tisdags, utan att veta varför. Först igår kopplade jag ihop det. Jag har en undermedveten grej för årsdagar. Förhoppningsvis så klingar det av med tiden... Jag kommer inte ihåg vår månadsdag längre - whoop whoop!
Jag var inbjuden på en kompis 25-årsfest igår, och var glad att A inte var viktig nog att bjudas in. Hennes viktighet blir mindre och mindre för mig också, men det var skönt att hon inte skulle komma. Men hon hade bara glömts bort. Så hon var där. Och jobbigt var det. Det satte sig som en klump i magen på mig, och många gånger ville jag faktiskt börja gråta. Så jag drack mer än jag ville av mitt äckliga första systemet-vin. Och jag gick efter två timmar.
Jag träffade tre fantastiska vänner ute, och vi satt och mös lite på Y:s bar. En tjej gick runt och plockade disk, och gjorde ett spektakel av att hjälpa till. Allt för Y:s skull. Som tur var är han totalt oblivious, och gav mig en jättepuss när vi skulle gå vidare. Jag vet, med hela mitt hjärta, att han aldrig skulle göra något för att såra mig. Någonsin. Tjejens beteende störde mig däremot. Jag har väldigt svårt för folk som fortsätter försöka trots att det är uppenbart att personen är upptagen. Hela situationen blev inte lättare för att jag hade sett A under kvällen, men ändå.
Y ville se en bild på henne, och det gladde mig att han tyckte att hon liknar åsnan i Shrek. Solidaritet, kära sambo! Sen ville han se en bild på honom, och tyckte han såg svag ut. Jag håller med, men det är svårt för mig som anser mig själv vara godhjärtad (förhoppningsvis) att trasha någon jag tycker synd om... Jag vill aldrig se honom igen, men jag vill inte att han ska vara olyckligast på jorden. Han och hon får vara lyckliga bäst de vill, så länge jag är lyckligare. Och det är jag! Y är tyvärr döende av en man cold för stunden, men han är fortfarande söt som socker. Och minnet av honom i kostym i måndags... jag blir knäsvag!
Jag tänkte bjuda ut honom på middag i veckan, när han mår bättre. Bara för att jag för en gångs skull har råd!
Sammanfattning: jag är glad, Y är fin, minnen gör ont, framtiden är ljus och solig!

E har kläckt ur sig - i korthet - att jag inte har någon självrespekt och följer Y blint. Kul att höra det från min bästa kompis som har gått igenom allt som involverade förlorad självrespekt och annat smaskigt med mig. Så nu är jag arg, för a) hon har sårat mig och b) hon är arg för att hon tycker att jag reagerat fel på hennes åsikter. Och jag är ledsen. Dafuq gör man när ens bästa jävla vän plötsligt är off limits på grund av något som sagts? Och hur kommer man ifrån fakumet att man inte kan tänka sig se henne i ögonen för att hon sårat en så djupt!? Vad. I. Helvete. Ska. Jag. Göra!?

Jag funderar väldigt ofta på det här med att vinna och att uppoffra saker. Jag vet att det vore lättare att ge upp hela projektet Y, men att jag då skulle förlora så mycket glädje. Frågan blir alltså: har jag hellre mycket glädje och mycket problem eller mindre glädje och mindre problem..?
Jag jobbar som en idiot, och vet inte i vilken riktning jag ska röra mig.
Är det värt att förbli här och jobba mig upp med blod, svett och tårar, eller kommer jag åka till Turkiet om två veckor?
Huvudbry.

Y och jag bor ihop - lägenheten är jättefin, högt i tak och ljus. Det känns redan som mitt hem, efter knappt en månad.
Jag blir mer och mer kär för varje dag som går. Fantastiska, omöjliga, roliga, generösa, genomfina Y. Igår låg vi och pratade om religion, helvetet och himlen, i nästan en timme innan vi somnade i vår - vår - säng.
Anledningen till varför jag skapade denna bloggen bleknar mer och mer varje gång jag ser Y i ögonen. Poängen med bloggen var att spy ur mig allt hat och all sorg över mitt kraschade första försök till förhållande, och efterspelet från det. Idag tänker jag fortfarande på det ibland, och ibland har jag konstiga drömmar, men den svarta lilla klumpen i magen är borta. Just nu har jag en ny klump i magen, men det är bara för att Y åkt till Stockholm med sin chef för en utbildning, och jag saknar honom.
Mina vänner som spelar roll har blivit tightare, och vissa har glidit bort. Detta har inget med hur ofta jag ser dem att göra, utan hur bra det känns när vi ses. På fredag ska jag bjuda in mina närmaste brudar till lite vin- och myskväll, och det ser jag fram emot något enormt!
Jag har börjat ett nytt jobb, som eventsäljare på en flygplats. Det trivs jag faktiskt väldigt bra med, trots att jag börjar 7 på morgonen! På måndag har jag ett karatepass - 07-19! Men jag får bra pengar för det, och erfarenheten. De har just börjat sin satsning på den flygplatsen, och företaget har bara kontor i Stockholm, så i framtiden kanske ett Malmö-kontor blir aktuellt, och då hoppas jag vara med i fighten om samordnartjänsten. Ledningen har hintat lite sådant... Men vi får se. Kanske jag bara pallar i två veckor till, kanske jag gör detta för resten av mitt liv och skippar psykologdrömmen - vem vet?
Jag sitter för tillfället i mitt - mitt - kök och dricker vin efter en låång kväll på mitt andra jobb, men vinet är strax slut, så jag avslutar här.
S, detta är till dig, så du vet att jag tog åt mig önskemålet att skriva igen.
Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag är kär och trygg.