livetmedenklackspark.blogg.se

Försökte lägga upp ett antal inlägg från telefonen, men som alltid är den - likt all annan teknologi - emot mig.

Jag var ute med min älskade vän. Vi dansade, vi var snygga, och vi hade sminkat oss i äkta Halloweenanda i två timmar. En kille började dansa med oss, hon signalerade att jag kunde köra på, och jag körde. Hon gick ut och rökte, jag stannade. Det var första gången jag inte följde med ut, solidariskt. Jag har fortfarande dåligt samvete. Av princip så var det fel, helt enkelt. I alla fall, vi fortsatte dansa, han sa "Jag vill visa dig ovanvåningen" och jag tänkte visst, och skickade iväg ett sms så att min älskade vän skulle veta var vi var. Men han drog in mig på toa. Tjena, tänkte jag, detta var ju en oväntad twist. Jag tänkte inte så mycket mer, tills han försökte knäppa upp mina shorts. Janä, så enkel är jag inte, vilket jag också sa. Han försökte två gånger till, och lyfte upp mig. Det var ganska imponerande, liksom hans högst delicious armar. Jag är trots allt en och sjuttiofem, och väger lite lagom till det. Men hur fina hans armar än var, så tänkte jag inte ha sex med en kille, som inte kommer ihåg mitt namn men som upprepar hur mycket han vill ha mig, på en toalett. Med kö utanför. Nej. Jag försökte ta mig bort från honom, men han klistrade fast sig bredvid mig. Det ledde till att jag och E smet iväg till nattklubben mittemot i 45 minuter tills vi trodde kusten var klar. "Vi ska på toa".

När jag kom hem tog det mig ett tag att fatta varför jag var lite konstig. Jag hade en skum känsla i magen. Det slog mig sen att det var första gången jag var ett objekt för en kille. Jo, What's-his-face är inte världens gentleman, men han vet vad jag heter. Han vet inte bara färgen på min bh - som för övrigt ingick i kostymen som den andra duden träffade mig i. Jag brukar inte flasha den annars när vi är ute.

 

Igår hade jag en drös med kompisar hemma hos mig. Vi tittade på Singin' in the rain och åt pizza. Min fina kompis, som är så insiktsfull och vis, tog med sin förälskelse. Jag tror att vi alla tyckte om dem tillsammans. De var så fredliga och fina ihop. Det gladde mig att se att det faktiskt finns sådant kvar i världen.

 

För några nätter sen började en kille som jag lärde känna på samma boende som mitt ex, prata med mig på facebook. Han ville ha en kompis nummer, och jag sa att jag inte vill ge ut det innan hon säger att det är okej. Efter mångt och mycket börjar han hetsa, säger att jag ska respektera honom, yada yada yada. Jag har aldrig stött på en kille som är så... Allt som SD har emot invandrare. Han var kvinnoförnedrande, oartig, bufflig, avbröt mig hela tiden och krävde respekt utan att ge tillbaks någon, kunde inte en enda korrekt mening på svenska - trots att han har bott här i tre år, och det hela gjorde mig så ledsen. Han var bara så inte-som-mitt-ex. Han snackade om hur "din fucking ex var en pleyer, jag såg han med hundra tjejer" och "du frågade ingen av oss, bara hans bästa kompis, klart han ljög" och jag blev så ställd att jag nästan ringde mitt ex och frågade honom själv! Tog mig samman efter en stund, dock. Ingen som inte känner mitt ex får snacka skit om tiden vi var tillsammans. Säg vad du vill om de två sista månaderna han ljög, men i ett år var han den bästa pojkvännen i världen. Våga inte påstå något annat, det är bara en skymf och ovärdigt.

 

Imorgon ska jag till Göteborg och Mänskliga Rättighetsdagarna med min älskade vän och vår bootylicious kompis. Första roadtrippen! Han kör nämligen.

 

Vi får se. Jag är nyfiken på framtiden. Och asstressad. Hej fyra deadlines denna veckan?