Omedelbar ånger
Jag skrev till honom på facebook. Jag insåg att jag inte kunde lyssna på alla andra, att jag måste göra det som är rätt för mig. Det var jag som var tillsammans med honom, inte alla andra. Jag borde bestämma.Jag behöver ett avslut. Han kan inte fortsätta älska mig. Så länge han älskar mig kan jag inte gå vidare. Och personen han älskade är borta. Jag super, dansar med främmande killar, ljuger, stjäl. Jag är helt annorlunda. Jag bryr mig inte lika mycket. Jag ser inget gott i människan längre. Jag är fundamentalt annorlunda, och jag avskyr det.Vi får se vad han svarar, om han ens gör det. Hade iofs inte förvånat mig om han inte svarade... Tills dess kommer jag ångra mig. Och kanske efter det också.
We could be heroes
Spenderade 24 timmar med min älskade E, och jag sov bättre än jag gjort på nio månader. Jag är nog gjord för att sova bredvid någon... Hon tyckte detsamma. Det värmde mitt hjärta att se henne le i sömnen när jag vaknade till.
Idag var jag på ungdomsmottagningen och bokade tid hos en terapeut i slutet på månaden. Jag har hittills inte vågat det, men nu börjar det bli löjligt. Jag hatar att gå runt och inte veta vad jag vill eller tycker eller tänker. Jag behöver hjälp - och ingen av mina vänner orkar ta det. Ingen som vet hur det är med A vill prata med mig om henne så att jag får en klar bild av rättvisan. Jag har inte pratat med min vän i Frankrike på ett bra tag, sen hon hittade hit. Det är på något sätt förstört mellan oss. I alla fall i dagsläget. Jag kanske kan komma över det när detta inte är så aktuellt längre... I alla fall är jag rädd för UM-personen, men jag hoppas att det kan vara steget mot en lösning, att jag äntligen kan komma vidare.
Jag och min E satt på vår favoritbar i söndags efter att hon hade blivit utjagad ur sin pappas lägenhet och höll på att börja gråta mitt framför ögonen på mig - något som hänt fyra gånger på två år. Helt plötsligt började bartendern spela Bruno Mars. Det är min och exets artist. ALLT passade in så himla bra, alla texter. Och det gjorde så ont i hjärtat att höra allt igen, men jag visste att jag var behövd av E och att jag inte fick gå därifrån. Då hade hon stängt sig igen.
Jag är omtumlad. PMS och allt. Kul. Pendlar mellan att vilja åka hem till min säng, till franska rivieran, Skottland och Tadzjikistan. Sitter bara kvar där jag är tills det går över, men för varje gång blir det svårare att inte plocka upp telefonen och ringa honom. Vi får se vad den 29de har att erbjuda - vårt datum.
På lördag ska jag träffa Designern, himla spännande. Ser fram emot det.
Vi får se.
Varför kan jag inte bara släppa det?
Detta inlägget borde handla om hur jag hade det antagligen bästa sexet i mitt liv igår - men sen är det ju iochförsig en helt annan dimension när man är kär, så jag vet inte om det räknas trots allt...Istället kommer jag nu att säga det jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva säga igen. Jag saknar honom. Jag saknar hur hans hand passade perfekt i min. Jag saknar hur hans ansikte låg så bra i min hand. Jag saknar hur hans hud kändes mot min. Jag saknar känslan av hans hår när jag strök bort det ur hans panna. Jag saknar hans hjärtslag när jag låg på hans bröst. Fan, jag saknar hur han snarkade och hans jävla brytning! Jag saknar att förklara ord för honom som han inte hade lärt sig än. Och jag saknar att sakna honom när vi inte var tillsammans.E la ju till honom som vän på facebook. För sent insåg jag att han kunde se mina inlägg som "vänners vänner", vilket han iofs kunnat genom min bror. Så jag blockerade honom. Det kändes konstigt bra. Och nu, efter jag publicerar detta, ska jag ta bort hans namn och alla ord som har med honom att göra i min ordlista i telefonen, inklusive Migrationsverket.Jag vill bara ha ett avslut. Varför kan jag inte bara avsluta det? Det är kanske som den snygga läraren säger - man måste låta det gå ett år, ett varv, innan man kan sluta tänka på personen man ville ha traditioner med. I helvete, om Han säger något på vårt datum, min födelsedag eller min student - då utplånar jag hans land! Och jag insåg att det finns ett viktigt datum till, nämligen sista dagen vi sågs. 5e juli 2012. Den dagen kommer också vara lite spänd för mig. Alkohol och E. Punkt.Vi får se.
Nyårsnatten
Så killen, L, har adhd och är brutalt ärlig. Jag hade väldigt roligt med honom, men delvis var han också otrevlig. Vi träffades någonstans i dimman inatt och vi kysstes och kramades och höll händer. Det kändes så bra! Jag försökte övertyga E att det var en bra idé för mig att åka hem med honom, men hon sa alltid nej. Sista bussen gick, jag sa till L att vi kanske skulle ta första till honom. E och jag går på toa, L försvinner från stället vi hade fått in honom - förbi köer och kassor - med jobb-ID. Vi letar runt lite, hittar honom inte. Går ut och röker, vi ser honom. Jag börjar gå mot honom när jag ser att han har med en tjej som han senast i förrgår beskrev som jobbig och efterhängsen. De går mot centralstationen där hans buss går om tio minuter. Bussen jag ville vara med på. Sen dess har jag inte hört något.Han var borta i en halvtimme! På den tiden har han plockat upp en blåst brud - hans ord, inte mina - och bestämt sig för att inte försöka med mig. Det, mer än hans adhd-kommentarer, sårade mig. Just det här med att vara fin, finnas där, ge mig en liten trygghetskänsla och ett framtidshopp, och sen ligga med någon annan - det är ju ganska känsligt för mig.Vi får se om och när han hör av sig, och vad han då har att säga. Men det är nog tyvärr ett avslutat kapitel. Men ärligt talat orkar jag inte med en kille som häver ur sig att jag inte passar in i idealet eftersom jag väger för mycket. RIP L - 22/12-12 - 01/01-13
