En eventuell lösning på ett eventuellt problem
Jag och min älskade vän har varit i Egypten i en vecka. Mycket uppfriskande, och det har gett mig perspektiv. Jag redde ut mina tankar och bestämde att jag inte vill släppa Y än, men att jag inte heller accepterar att bli behandlad som jag blivit innan. Ifall vi ska bli tillsammans igen någon gång i framtiden så krävs förändring.
Inne på svenskt nät skrev jag till honom att jag ville ses och prata i veckan, och att han skulle boka in sig själv. Han svarade och la efter två sekunder till "Jag är lost i mig själv." Efter det berättade han om nyheterna han fått hemifrån - en nära familjemedlem är allvarligt sjuk. Jag sitter i samma sits, men med en annan sjukdom, men jag vet hur det känns och har levt med det i fem år. Jag frågade om han ville ha sällskap - som vän. Han svarade ja, och jag stack till hans jobb halv elva på kvällen. Jag åkte hem halv två. Vi pratade och skrattade åt onödiga saker, kastade kalla pommes på varandra och hade trevligt. Vi rörde inte nyheterna alls. Jag kände inte att det behövdes, inte då.
Vi pratade däremot lite om avslutet. Han sa att han var säker på sin sak, att han inte kunde deala med att stå i skuld till mig genom ett uppehållstillstånd, och att han var rädd att jag hade tjatat om det i framtiden. Det hade inte hänt, det vet jag om mig själv, men han vet inte det. Han tillade att han jobbar väldigt mycket - vilket stämmer - och att han är van vid att klara sig själv. Han är inte där i sig själv än att han kan dela sitt liv med mig. Det tar ett tag att smälta sådana nyheter, det vet jag själv. Jag vet inte heller hur allvarlig sjukdomen är, hur aggressivt förloppet är eller hur väl det kan behandlas. Med min mamma och hennes MS har vi en prognos, det vet jag inte om de har än.
Jag kramade honom när jag kom in på hans jobb, och jag märkte att han hade saknat mig. Jag försökte dra mig undan och ge honom space, men han höll fast mig. Fler kramar följde, och det var svårt att vänja bort reflexen att kyssa honom som jag brukade. Det var det nog för honom också. Han stod alltid lite för nära för att indikera en platonisk relation, och han rörde min arm när han inte behövde. Han frågade på skoj men ändå på riktigt, om vi inte kunde ha sex. Jag skrattade och viftade bort det, men jag vet att om jag skulle vilja hade jag kunnat manipulera honom till ett förhållande igen. Det hade gått jättelätt, och båda hade varit glada för det, men det löser inte problemet att han är lost. Jag ger honom tid och kommer finnas här för honom när han behöver mig, men jag tänker inte pusha honom till någonting. Jag kan inte hjälpa att mitt hjärta slår snabbare när jag kramar honom, men jag tänker inte tvinga in honom i något han inte är utrustad för just nu. Behöver han mig som vän så har han mig som vän. Behöver han mig som flickvän så får vi prata om det.
Han kände mitt hjärta när vi sa hejdå igår, och gav mig en puss på kinden. Jag såg att han var tacksam över att jag hade kommit, och det gjorde det värt att vara dödstrött på friluftsdagen idag. Vi ska ses imorgon och prata om allt seriöst, men det känns bra att ha visat att jag fortfarande bryr mig om honom och att han släppt in mig. Jag är den andra som fick veta, trots att han har vetat i flera veckor, och det förtroendet innebär att jag kan förstå honom och hans agerande bättre. Det var ju det som var problemet innan - jag visste inte vad som hände och kunde inte förstå det. Jag gillar fortfarande inte det, men jag förstår.
Det var ett moget beslut av honom, trots att han skulle ha berättat för mig tidigare. Nu får tiden utvisa vad som händer. Jag vill fortfarande hjälpa honom, men jag tänker ändå njuta av att inte vara bunden på studenten om två veckor. Han behöver tid och lojalitet, och oavsett vad som händer mellan oss så har vi kommit igenom detta utan att hata varandra.
Det är ganska sorgligt att jag kommit närmare honom som hans ex än jag gjorde som hans flickvän... Vi får se vad som händer.
Det är ganska sorgligt att jag kommit närmare honom som hans ex än jag gjorde som hans flickvän... Vi får se vad som händer.
Heart break? No. Break up? Yes.
Så Y smsade - 38 timmar senare - och sa att vi måste prata. Jag medgav att jag hade testat honom, och han sa att han hade testat mig också - och att jag inte hade klarat det. Han fortsatte med att han sa att han "bara ville avsluta det som vänner" och jag stod inne på Willys och undrade var jag var med i det beslutet. Han har fattat ett beslut på sin egen reaktion på en dum kommentar jag fällde efter ett efterblivet och mansgrisigt utlägg från honom som sårade mig djupare än han fattar.
Det hela är bara absurt. Jag visste att vi var på väg mot ett avslut, men inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, och utan min vetskap! Jag hade försökt en månad till, och hade han inte ändrat sin attityd mot mig och sin prioriteringslista tills dess hade jag avslutat det själv, men just nu... Han har aldrig lagt energi på att lära känna mig, och det stör mig att han inte vet vem jag är - efter att ha varit tillsammans med mig i nästan tre månader. Han vet alltså inte vem han släpper taget om.
Han smsade mig i lördags, innan dess sågs vi som hastigast i torsdags när jag jobbade, och innan det hade vi nästan inte träffats alls på två veckor. Inte mitt fel, kan tilläggas. Det var alltid han som jobbade, eller skulle röka på med sin bästis, eller spela dataspel med sin bästis eller träffa sin chef eller jobba eller jobba eller jobba.
Nu sitter jag här och känner inte någon skillnad från när vi var tillsammans. Ingen större förlust för min del egentligen, men jag är förvånad över hur snabbt det gick.
Jag kan tillägga att jag hade ett barnkalas för min E i lördags när hon fyllde år. Utan alkohol, med gatkritor och såpbubblor hade vi nog den roligaste eftermiddagen på länge. Och på kvällen gick vi ut och dansade - och stötte på prins Carl Philip på en nattklubb. Vi höll vårt avstånd, men fick ändå in lite dans med honom. Vem vinner the break up? Jag. För jag förlorar aldrig.
Det hela är bara absurt. Jag visste att vi var på väg mot ett avslut, men inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, och utan min vetskap! Jag hade försökt en månad till, och hade han inte ändrat sin attityd mot mig och sin prioriteringslista tills dess hade jag avslutat det själv, men just nu... Han har aldrig lagt energi på att lära känna mig, och det stör mig att han inte vet vem jag är - efter att ha varit tillsammans med mig i nästan tre månader. Han vet alltså inte vem han släpper taget om.
Han smsade mig i lördags, innan dess sågs vi som hastigast i torsdags när jag jobbade, och innan det hade vi nästan inte träffats alls på två veckor. Inte mitt fel, kan tilläggas. Det var alltid han som jobbade, eller skulle röka på med sin bästis, eller spela dataspel med sin bästis eller träffa sin chef eller jobba eller jobba eller jobba.
Nu sitter jag här och känner inte någon skillnad från när vi var tillsammans. Ingen större förlust för min del egentligen, men jag är förvånad över hur snabbt det gick.
Jag kan tillägga att jag hade ett barnkalas för min E i lördags när hon fyllde år. Utan alkohol, med gatkritor och såpbubblor hade vi nog den roligaste eftermiddagen på länge. Och på kvällen gick vi ut och dansade - och stötte på prins Carl Philip på en nattklubb. Vi höll vårt avstånd, men fick ändå in lite dans med honom. Vem vinner the break up? Jag. För jag förlorar aldrig.
