Ensam är stark, men skenensam är svag
Sällan har jag känt mig så ensam som nu. Jag har Y, men jag ser honom aldrig. Det är som om jag har en skuggpojkvän som bör finnas där, men som inte har vikt eller substans.Jag har gjort ett socialt experiment, nämligen hur lång tid det tar för honom att kontakta mig. Igår kom han till mitt jobb efter att inte ha hört av sig på hela dagen, och sa att han saknar mig. Han gick efter tio minuter, och mitt godnattsms (efter en patetisk förfrågan om han inte kunde komma tillbaka) besvarades klockan ett. Nu är klockan kvart i tre, 26 timmar senare, och jag har inte hört ett ord från honom. Dafuq? Det är väl ändå inte normalt i ett förhållande - när man inte bråkar?Jag fattar inte hur han kan förvänta sig att jag flyttar in hos honom. Han säger att det kommer fixa problemet att vi aldrig ses, men jag ska väl inte behöva flytta in för att få det att funka? Jag ska flytta in för att det funkar!Y kommer definitivt få höra detta, men tills dess ska jag försöka sova. "Vi kan ses på söndag" - jaha. Jag sover hos honom när jag ska till skolan nästa dag och får fem timmars sömn, max. Han kan inte klämma in mig någonstans i de timmar han inte jobbar? Jag är sjukt besviken. Detta är inte vad jag gick med på.Som tur är har han genom sin frånvaro inte lyckats komma in under mitt skinn, vilket betyder att jag inte tar det så hårt som jag hade kunnat.Vi får se...
Kommentarer
Trackback
