livetmedenklackspark.blogg.se

I måndags var det min tur att fylla 20, vilket firades med pompa och ståt! Jag är på det hela mycket nöjd med min existens - jag och Y har det bra i lägenheten, vi gör planer för sommaren och framtiden, jag har fina vänner och tillräckligt med jobb. Men tillsammans med min födelsedag kom årsdagen på den, utan tvekan, jobbigaste dagen i mitt liv. Det är två år - två. År! - sedan han berättade. Jag undrar ibland hur han mår nu. Jag drömde om honom då i tisdags, utan att veta varför. Först igår kopplade jag ihop det. Jag har en undermedveten grej för årsdagar. Förhoppningsvis så klingar det av med tiden... Jag kommer inte ihåg vår månadsdag längre - whoop whoop!
Jag var inbjuden på en kompis 25-årsfest igår, och var glad att A inte var viktig nog att bjudas in. Hennes viktighet blir mindre och mindre för mig också, men det var skönt att hon inte skulle komma. Men hon hade bara glömts bort. Så hon var där. Och jobbigt var det. Det satte sig som en klump i magen på mig, och många gånger ville jag faktiskt börja gråta. Så jag drack mer än jag ville av mitt äckliga första systemet-vin. Och jag gick efter två timmar.
Jag träffade tre fantastiska vänner ute, och vi satt och mös lite på Y:s bar. En tjej gick runt och plockade disk, och gjorde ett spektakel av att hjälpa till. Allt för Y:s skull. Som tur var är han totalt oblivious, och gav mig en jättepuss när vi skulle gå vidare. Jag vet, med hela mitt hjärta, att han aldrig skulle göra något för att såra mig. Någonsin. Tjejens beteende störde mig däremot. Jag har väldigt svårt för folk som fortsätter försöka trots att det är uppenbart att personen är upptagen. Hela situationen blev inte lättare för att jag hade sett A under kvällen, men ändå.
Y ville se en bild på henne, och det gladde mig att han tyckte att hon liknar åsnan i Shrek. Solidaritet, kära sambo! Sen ville han se en bild på honom, och tyckte han såg svag ut. Jag håller med, men det är svårt för mig som anser mig själv vara godhjärtad (förhoppningsvis) att trasha någon jag tycker synd om... Jag vill aldrig se honom igen, men jag vill inte att han ska vara olyckligast på jorden. Han och hon får vara lyckliga bäst de vill, så länge jag är lyckligare. Och det är jag! Y är tyvärr döende av en man cold för stunden, men han är fortfarande söt som socker. Och minnet av honom i kostym i måndags... jag blir knäsvag!
Jag tänkte bjuda ut honom på middag i veckan, när han mår bättre. Bara för att jag för en gångs skull har råd!
Sammanfattning: jag är glad, Y är fin, minnen gör ont, framtiden är ljus och solig!