Verbal käftsmäll
Ett sista sista inlägg om exet som fick mig att starta denna bloggen. H, om du inte orkar med en brutal sinnesstämning så får du titta bort. Detta är inte nödvändigtvis för dina ögon att läsa, inte nu när du just kommit hem.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Kommentarer
Trackback
