Verbal käftsmäll
Ett sista sista inlägg om exet som fick mig att starta denna bloggen. H, om du inte orkar med en brutal sinnesstämning så får du titta bort. Detta är inte nödvändigtvis för dina ögon att läsa, inte nu när du just kommit hem.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Så som de på tv gör
Jag och pappa tittade på Cinema Paradiso, en gammal klassiker som verkar ha vunnit i princip vartenda filmpris i kända universum. Den handlar om en kille som växer upp med en fascination för film och bio, lär sig hantera biomaskineriet av en äldre man och blir kär i en tjej. De får inte vara tillsammans, men de kör ändå, och hennes föräldrar tvingar henne att flytta. Och sen ses de inte mer på trettio år, på grund av att han råkade täcka lappen hon lämnade med sina kontaktuppgifter. Och när de ses igen har hon barn och familj (med hans gamla klasskompis - schysst?) och han har aldrig gett upp hoppet. Filmen slutar med att han åker tillbaka dit han kom ifrån, och hon fortsätter med sitt liv. Och det är inte tragiskt. Det är bara ett faktum. Livet är inte som på film. Man har inga storslagna romantiska berättelser. Det går åt helvete ibland. Basta.
Jag kommer inte ha haft sex med bara en kille när jag dör. Jag kommer inte ha förlovat mig bara en gång. Jag hoppas i mitt hjärta att jag bara gifter mig en gång, och då för gott, men jag vet inte. Livet är inte som på film.
Han var inte mitt Happy ever after, han var mitt Happy at the moment. Men jag undrar om han hade kunnat vara HEA om han inte hade valt att... ligga med min kompis? Flirta med massa andra? Är det en sådan liten asstor grej som ändrade bådas öden för all framtid? Jag tror det. Men jag vet aldrig säkert. Han har i alla fall inga stora chanser i livet i och med att hans land är korrupt och sämst i Asien.
Jag ansökte om att få hans facebookkonto permanent borttaget. Han gav mig sitt lösenord till hans dator, och jag listade ut att det var samma överallt. Det var så jag fick modet och ilskan att sätta ner foten. Jag läste meddelandena mellan honom och henne - "Vill du ha hjälp i duschen?" "Jag ville bara ligga där bredvid dig hela dagen" och den snyggaste: "Det var fel, det vi gjorde, men inget misstag" Jag börjar koka av att bara komma ihåg det. Och det är det som är poängen, jag vill inte komma ihåg det, och jag vill inte ha ännu mer bevis. Förr eller senare hade jag kanske gått in igen och snokat mer - jag bytte lösenord, mailadress och adress som återställande av lösenordet skickades till. Jag är lite för intelligent för honom. Always was. Problemet är bara att jag får mail från hans konto och så vidare, och att min gamla mailadress som är till mitt konto, är ogiltig, så jag behöver min aktuella.
Borttaget konto inom två veckor. Taggade av de två bilderna på facebook jag hade glömt. Raderade filmen som fick mig att köra fosterstilen. Hoppade igenom den lite kort, och visst, jag var lycklig, naiv och trygg. Jättefint. Men den åkte. Inte hälsosamt att ha kvar den sju månader (nästan på dagen) efter avslöjandet.
Fortfarande ont i halsen. Bara lite ont i den råa klumpen som börjar läka - vanligtvis kallad hjärta - och trött som en idiot men oförmögen att sova.
Mjes mjes. Vi får se.
Vote Obama!
