livetmedenklackspark.blogg.se

Idag är en sned dag. Allt är upp och ner, jag är inte mig själv.

Allt började bra, med bara tjugo minuter försening till skolan, men sen blev det hela bara konstigt. Jag kände igen allt och allt var som vanligt, fast inte. Som om jag såg allt genom en spegelbild, så allt var ovant och på fel håll, men annars som vanligt.

Exet har spökat i min hjärna i några dagar, och jag håller på att flippa ut i min egen kropp för att allt känns fel, och det känns som om min kropp inte är byggd för att bli äldre än tjugofem. Kul att ha sex år kvar. Jag kan inte direkt skriva till exet heller, för jag vill inte göra det mot Y. Om han pratar med sitt ex vill jag veta det, men jag vet inte vad jag ska säga till honom. "Mitt ex är den som känner mig näst bäst på denna jorden, och jag behöver hans stadiga bekräftelse om att allt är okej för att inte flippa ut med mig själv"? Ja, nej. Jag trodde inte heller det.
Jag satt med min E och åt lunch på ett café, och det absurda i att A låg med mitt ex slog mig. Jag har alltid vetat att det är fel, men hur fan händer något sådant? Ooops..? Mitt och ditt, vännen. Mitt och ditt. Det lär man sig på dagis. Så sjukt absurt att det överhuvudtaget finns i någons samvete. För mig är det bara ett jätteärr i hjärtat, men de har det på sitt samvete! Det kommer aldrig tvättas bort, och det känner jag nu, ett år senare. Deras skuld i att ha förstört mig som artonåring kommer aldrig tvättas bort.

E påminde mig idag om en kväll när vi satt tillsammans, hon, jag och hennes före detta bästa vän, och vi alla hade våra separata kriser. E hade sitt nyblivna ex som hotade ta livet av sig, M hade sina drogspöken och alkoholiserad pappa, och jag hade mitt ex, och E påminde mig om min "tomma blick" och att jag bara satt och stirrade ut i tomma intet. Jag tänkte inte. Jag fanns inte ens. 

Jag jobbar fortfarande på att finnas. Jag hatar minnet av den tomma blicken, för jag minns att jag inte fanns och hur jävla svårt det var att varje sekund k-ä-m-p-a för att finnas, fortsätta andas.

Jävla helvetes snetripp. Jag är två millimeter från att skicka detta till A, för jag har varit arg på henne, jag har önskat henne all smärta på jorden, men jag har aldrig ärligt och distanserat kunnat säga till henne vad jag (inte) kände.

Jag är också två och en halv millimeter från att skriva till exet. Att jag aldrig kommer att glömma, och att det var så onödigt.

Kanske är det som min kloka vän sa: "Kanske behövdes ett sådant avslut, annars hade du aldrig kunnat släppa honom." Kanske.

Fan.ä

Jag trivs med Y. Han får mig att skratta åt mig själv och livet, och han gör mig nyfiken på nya erfarenheter. Han är nog inte helt van vid någon som mig, men vi lär känna varandra. Jag sov hos honom inatt, och det stör mig att hans säng är så liten. Jag har sovit ensam i ett år - i en dubbelsäng. Han har sovit i en enkelsäng själv. Två personer, varav en med grova snarkningar, som gillar att sova ensamma... Kaos. Han tog soffkuddarna och la sig på golvet. Jag chillade i sängen. Mycket angenämt.
Vi pratar mer och mer seriöst om att åka till hans hemstad Alanya i sommar. Han jobbar väldigt mycket, och får ganska bra betalt med OB och så, så han kommer försöka bjuda mig. Jag vet inte vad jag tycker om det. Men å andra sidan så har jag inte heltidsarbete utan heltidsstudier. Jag kan inte väntas ha samma budget som honom. Vi får se om det ens håller till i sommar. Men det känns som om vi kommer vara tillsammans ganska länge. Och det är en bra känsla.

En dålig känsla däremot, är den jag fick när jag vaknade av en mardröm härom natten. Jag har så realistiska drömmar ibland, så de mindfuckar mig i flera timmar - om inte dagar! Denna gången drömde jag att Y hade ändrat sin relationsstatus till i ett förhållande med tjejen som låg med mitt ex. Innan dess kom mitt ex in i drömmen - iklädd Y:s tröja - och sa att han var bättre för mig än Y är. Jag sa att det inte spelar någon roll, men jag tror att han kysste mig. Det är aldrig bra att titta på Glee innan man går och lägger sig. Det var en nästintill perfekt kopia på en scen mellan Rachel och Finn. Döm mig inte. Det är min feel-good-tvserie.
Mitt ex är kompaktare än Y, både fysiskt och rent känslomässigt. Det är självklart positivt ibland, men jag har så mycket andrum nu när Y inte kväver mig med svartsjuka och uppmärksamhetskrav! Det är fantastiskt vad jag är fri, trots att jag är i ett förhållande!

Jag ser fram emot Alanya, och Nice, och studenten.

Så Y och jag räknas som officiellt tillsammans. Jag sa till honom att jag inte tänker dansa efter honom, och han tog nog till sig, för jag märker skillnad. Jag åkte till honom igårkväll och låg bredvid honom i hans alldeles för smala säng. Vi pratade och pratade, men jag vet med mig att jag inte kommer snöa in på honom. Som en klok vän sa i sin blogg "Jag kommer aldrig bli beroende av dig" - och det är bara för sant! Jag vill vara med honom och åka runt världen med honom, men jag vill aldrig bli beroende av honom. Jag tycker om hans sällskap, men jag tänker aldrig sluta andas när han inte är där. När jag satt på bussen hem ändrade jag min relationsstatus - en jäkligt skum känsla, men inte negativt skum...

 

Denna veckan är den magiska, fantastiska veckan i månaden då allt är underbart - inte - men jag tänker utnyttja den till fullo. Det gick ganska fort med kroppskontakt med Y, vilket innebär att jag känner hans kropp bättre än jag känner hans huvud. Jag vill inte att vi går så långt i rutinerna att vi till sist inte känner varandra mer än på ytan. Så jag tänker trakassera honom med massa frågor och ämnen denna veckan. Jag kanske ska sova hos (på) honom inatt, men vi får se.

 

Innan dess ska jag ha en dubbeltimme på körskolan med min opassande komiska lärare Lennart. Lennart i mitt hjärta! Och efter det ska jag hämta min balklänning, lämna den hemma, dö i soffan, och sen träffa min turk. Jag hade kunnat somna här och nu, men ack nej, skola, körning, hämtning och planering väntar. Och ångest över projektarbetet.

 

Vi får se. Solen skiner i alla fall, så det finns hopp för framtiden.