livetmedenklackspark.blogg.se

Idag är en sned dag. Allt är upp och ner, jag är inte mig själv.

Allt började bra, med bara tjugo minuter försening till skolan, men sen blev det hela bara konstigt. Jag kände igen allt och allt var som vanligt, fast inte. Som om jag såg allt genom en spegelbild, så allt var ovant och på fel håll, men annars som vanligt.

Exet har spökat i min hjärna i några dagar, och jag håller på att flippa ut i min egen kropp för att allt känns fel, och det känns som om min kropp inte är byggd för att bli äldre än tjugofem. Kul att ha sex år kvar. Jag kan inte direkt skriva till exet heller, för jag vill inte göra det mot Y. Om han pratar med sitt ex vill jag veta det, men jag vet inte vad jag ska säga till honom. "Mitt ex är den som känner mig näst bäst på denna jorden, och jag behöver hans stadiga bekräftelse om att allt är okej för att inte flippa ut med mig själv"? Ja, nej. Jag trodde inte heller det.
Jag satt med min E och åt lunch på ett café, och det absurda i att A låg med mitt ex slog mig. Jag har alltid vetat att det är fel, men hur fan händer något sådant? Ooops..? Mitt och ditt, vännen. Mitt och ditt. Det lär man sig på dagis. Så sjukt absurt att det överhuvudtaget finns i någons samvete. För mig är det bara ett jätteärr i hjärtat, men de har det på sitt samvete! Det kommer aldrig tvättas bort, och det känner jag nu, ett år senare. Deras skuld i att ha förstört mig som artonåring kommer aldrig tvättas bort.

E påminde mig idag om en kväll när vi satt tillsammans, hon, jag och hennes före detta bästa vän, och vi alla hade våra separata kriser. E hade sitt nyblivna ex som hotade ta livet av sig, M hade sina drogspöken och alkoholiserad pappa, och jag hade mitt ex, och E påminde mig om min "tomma blick" och att jag bara satt och stirrade ut i tomma intet. Jag tänkte inte. Jag fanns inte ens. 

Jag jobbar fortfarande på att finnas. Jag hatar minnet av den tomma blicken, för jag minns att jag inte fanns och hur jävla svårt det var att varje sekund k-ä-m-p-a för att finnas, fortsätta andas.

Jävla helvetes snetripp. Jag är två millimeter från att skicka detta till A, för jag har varit arg på henne, jag har önskat henne all smärta på jorden, men jag har aldrig ärligt och distanserat kunnat säga till henne vad jag (inte) kände.

Jag är också två och en halv millimeter från att skriva till exet. Att jag aldrig kommer att glömma, och att det var så onödigt.

Kanske är det som min kloka vän sa: "Kanske behövdes ett sådant avslut, annars hade du aldrig kunnat släppa honom." Kanske.

Fan.ä

Jag trivs med Y. Han får mig att skratta åt mig själv och livet, och han gör mig nyfiken på nya erfarenheter. Han är nog inte helt van vid någon som mig, men vi lär känna varandra. Jag sov hos honom inatt, och det stör mig att hans säng är så liten. Jag har sovit ensam i ett år - i en dubbelsäng. Han har sovit i en enkelsäng själv. Två personer, varav en med grova snarkningar, som gillar att sova ensamma... Kaos. Han tog soffkuddarna och la sig på golvet. Jag chillade i sängen. Mycket angenämt.
Vi pratar mer och mer seriöst om att åka till hans hemstad Alanya i sommar. Han jobbar väldigt mycket, och får ganska bra betalt med OB och så, så han kommer försöka bjuda mig. Jag vet inte vad jag tycker om det. Men å andra sidan så har jag inte heltidsarbete utan heltidsstudier. Jag kan inte väntas ha samma budget som honom. Vi får se om det ens håller till i sommar. Men det känns som om vi kommer vara tillsammans ganska länge. Och det är en bra känsla.

En dålig känsla däremot, är den jag fick när jag vaknade av en mardröm härom natten. Jag har så realistiska drömmar ibland, så de mindfuckar mig i flera timmar - om inte dagar! Denna gången drömde jag att Y hade ändrat sin relationsstatus till i ett förhållande med tjejen som låg med mitt ex. Innan dess kom mitt ex in i drömmen - iklädd Y:s tröja - och sa att han var bättre för mig än Y är. Jag sa att det inte spelar någon roll, men jag tror att han kysste mig. Det är aldrig bra att titta på Glee innan man går och lägger sig. Det var en nästintill perfekt kopia på en scen mellan Rachel och Finn. Döm mig inte. Det är min feel-good-tvserie.
Mitt ex är kompaktare än Y, både fysiskt och rent känslomässigt. Det är självklart positivt ibland, men jag har så mycket andrum nu när Y inte kväver mig med svartsjuka och uppmärksamhetskrav! Det är fantastiskt vad jag är fri, trots att jag är i ett förhållande!

Jag ser fram emot Alanya, och Nice, och studenten.

Spenderade 24 timmar med min älskade E, och jag sov bättre än jag gjort på nio månader. Jag är nog gjord för att sova bredvid någon... Hon tyckte detsamma. Det värmde mitt hjärta att se henne le i sömnen när jag vaknade till.

Idag var jag på ungdomsmottagningen och bokade tid hos en terapeut i slutet på månaden. Jag har hittills inte vågat det, men nu börjar det bli löjligt. Jag hatar att gå runt och inte veta vad jag vill eller tycker eller tänker. Jag behöver hjälp - och ingen av mina vänner orkar ta det. Ingen som vet hur det är med A vill prata med mig om henne så att jag får en klar bild av rättvisan. Jag har inte pratat med min vän i Frankrike på ett bra tag, sen hon hittade hit. Det är på något sätt förstört mellan oss. I alla fall i dagsläget. Jag kanske kan komma över det när detta inte är så aktuellt längre... I alla fall är jag rädd för UM-personen, men jag hoppas att det kan vara steget mot en lösning, att jag äntligen kan komma vidare.

Jag och min E satt på vår favoritbar i söndags efter att hon hade blivit utjagad ur sin pappas lägenhet och höll på att börja gråta mitt framför ögonen på mig - något som hänt fyra gånger på två år. Helt plötsligt började bartendern spela Bruno Mars. Det är min och exets artist. ALLT passade in så himla bra, alla texter. Och det gjorde så ont i hjärtat att höra allt igen, men jag visste att jag var behövd av E och att jag inte fick gå därifrån. Då hade hon stängt sig igen.

Jag är omtumlad. PMS och allt. Kul. Pendlar mellan att vilja åka hem till min säng, till franska rivieran, Skottland och Tadzjikistan. Sitter bara kvar där jag är tills det går över, men för varje gång blir det svårare att inte plocka upp telefonen och ringa honom. Vi får se vad den 29de har att erbjuda - vårt datum.

På lördag ska jag träffa Designern, himla spännande. Ser fram emot det.

Vi får se.

Jag har tappat lusten att skriva. Ända sedan H hittade hit och erkände för mig har jag känt som om hela världen tittar. Jag har en vän som är mer lojal mot A än mig - tänk så har hon hittat hit och visat för A? I så fall: A, det du har gjort och den du är, är inte på långa vägar förlåtet. Jag vill inget annat än att skada dig på vilket sätt jag än kan, men av självrespekt vill jag inte ha något med dig att göra.

 

För övrigt är det hans 25årsdag idag. Halva dagen har gått, och han har inte hört av sig. Det får mig att tro att han kanske inte kommer att göra det. Men det kommer. Och dagen då han gör det kommer närmare.

 

Jag läste hans statusar via min brors facebook. De är fortfarande vänner. Han skriver att han kommer att sakna sin mamma - vilket ger mig två alternativ; att hon har gått bort eller att han ska flytta från henne. Jag hoppas inte på något av dem. Han skriver också om att varje dag sakna någon. Jag misstänker starkt att det är jag. Men jag förstår inte varför han har lyckats hålla sig borta så länge i så fall. Han kommer definitivt höra av sig...

Imorgon ska jag och min älskade vän för första gången på länge gå ut, dricka alkohol och göra dumma saker. Ser fram emot det enormt!

Men innan dess ska jag jobba, tio till två i natt. Jag tjänar däremot mycket pengar. Snart kan jag ersätta min iPod som håller på att gå mot ljuset.

 

Jag ber eventuella vänner som är här utan min tillåtelse att kontakta mig på vilket sätt som helst. Jag är inte bekväm här längre.

 

Vi får se.

Hemma från MR-dagarna och det fantastiska Göteborg. Varje gång jag kommer hem från någon annan plats ökar min avsky för min stad. De tråkiga, gråa husen och de kala träden får mig bara att vilja flytta till Gran Canaria eller vad som helst! Bara inte här!

 

MR-dagarna var galet inspirerande, men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt projektarbete. Många intressanta föreläsningar och spännande människor. Nya synvinklar, nya problem och nya lösningar. Ju mer man ser av världen, desto mindre hopp får man. Och ju mindre hopp man får och ju fler problem man ser, desto positivare syn får man på framtiden. Det finns ju något terapeutiskt i att veta vad felet är, för sen kan man göra något åt det. Vet man vad problemet är kan man lösa det, och ser man ingen lösning än är det för att man har för lite information eller insikt. För att koppla till min egna situation - jag vet att mitt problem är att älta. Jag tar upp det mindre med mina vänner, så de tar upp det mindre med mig, och jag tänker inte på det med dem i närheten. På så sätt blir deras sällskap mindre förgiftat. Jag skriver här, så fort jag får upp något jag måste ventilera. Jag vet att hennes närvaro gör det värre, så jag struntar i sammanhangen där hon finns. Jag saknar honom, men vet att han inte behöver att jag skriver till honom, för det kommer bara riva upp massa sår - vilket är värre för honom än för mig - så jag skriver inte. När jag mådde som sämst såg jag ingen framtid, för jag hade ingen insikt eller perspektiv. Jag satt bara mitt i, utan att veta någonting - inte vad jag tyckte, kände eller trodde på, inte vem jag kunde lita på, och inte vad min roll i det hela skulle vara. Nu vet jag, och jag kan jobba för en lösning.

- - - 

 

Jag, min älskade vän och min före detta klasskamrat och numera parallellklasskamrat som jag har känt i sex år, körde till Göteborg tillsammans. Jag trodde att jag skulle dö, för han har just fått sitt körkort, men sen gick det över. Han är verkligen bra på att köra bil, även fast han är en av de mest oansvariga personerna jag känner.

 

Han är vän med killen jag var tillsammans med i sammanlagt sex veckor, F. Det värsta är att han,B, börjar verka lite småintresserad av mig. Han frågade hur det var mellan mig och F, och jag svarade sanningsenligt att det är chill. Det är inget mellan oss, även fast jag faktiskt hade velat testa. Igen... Om han klipper sig.

 

Grejen är att han är charmig, har alltid rätt, precis som jag, och vi klickar på alla nivåer - både fysiskt och mentalt. Han vill inte börja något rent fysiskt, och det förstår jag. Jag smsade honom och frågade om vi inte kunde ses nästa gång han kommer hit, eftersom han pluggar i huvudstaden, och han svarade tvekande ja, efter att han frågat "På vilket sätt menar du att vi ska ses?". Jag har haft en ganska pinsam fantasi i mitt stilla sinne, i massa år, till och med innan honom. Jag ser framför mig hur F kommer till min studentbal och vi dansar tillsammans och allt löser sig. Men jag vet att det inte kommer hända. Han ska plugga vidare till operasångare/skådespelare/något direkt, och jag ska till Tyskland/Frankrike/Storbritannien/USA/något. Det kommer inte lösa sig, men jag vill inte tro att inget kommer hända. Två människor med så mycket kemi går runt i samma land och är ensamma - frivilligt, men ändå. Den logiska lösningen är för mig att vi bara försöker. Tredje gången gillt?

 

Jag satt på bussen till skolan idag, och där jag satt kändes en liten liten doft av parfym. Jag kände först inte igen den, men blev ändå lugn, och jag kom på mig själv med att andas in djupt. Sen slog det mig att det var hans parfym. När vi var tillsammans var min favoritplats i världen hans hals. Jag kunde luta mig mot honom när vi satt och tittade på film eller något, och mitt ansikte letade sig alltid till hans hals. Ni vet, den fina lilla platsen precis under käkbenet och örat? Där huden är så mjuk och man känner pulsen slå? Det var min favoritplats. Inget kunde röra mig, det var bara han och jag och hans parfym.

 

Fiskbulle. Jag vill inte älta detta mer. Men jag är övertrött och går mot utbränd. Jag ska jobba som ledsagare både idag och imorgon. Imorgon och på lördag ska jag jobba 22-03 och det är öppet hus på skolan lördag 10-15 som jag måste vara med på. Visst, det ger pengar - en jävla massa pengar - men jag har ingen tid att göra skolarbete, och nästa fredag har jag nationella proven i svenska - en fem timmars lång prövning som jag inte tillåter mig själv att få mindre än MVG på. Och nu sitter jag i skolan och skriver ett blogginlägg istället. Hej, dum?

 

Vi får se.

Jag och pappa tittade på Cinema Paradiso, en gammal klassiker som verkar ha vunnit i princip vartenda filmpris i kända universum. Den handlar om en kille som växer upp med en fascination för film och bio, lär sig hantera biomaskineriet av en äldre man och blir kär i en tjej. De får inte vara tillsammans, men de kör ändå, och hennes föräldrar tvingar henne att flytta. Och sen ses de inte mer på trettio år, på grund av att han råkade täcka lappen hon lämnade med sina kontaktuppgifter. Och när de ses igen har hon barn och familj (med hans gamla klasskompis - schysst?) och han har aldrig gett upp hoppet. Filmen slutar med att han åker tillbaka dit han kom ifrån, och hon fortsätter med sitt liv. Och det är inte tragiskt. Det är bara ett faktum. Livet är inte som på film. Man har inga storslagna romantiska berättelser. Det går åt helvete ibland. Basta.

 

Jag kommer inte ha haft sex med bara en kille när jag dör. Jag kommer inte ha förlovat mig bara en gång. Jag hoppas i mitt hjärta att jag bara gifter mig en gång, och då för gott, men jag vet inte. Livet är inte som på film.

Han var inte mitt Happy ever after, han var mitt Happy at the moment. Men jag undrar om han hade kunnat vara HEA om han inte hade valt att... ligga med min kompis? Flirta med massa andra? Är det en sådan liten asstor grej som ändrade bådas öden för all framtid? Jag tror det. Men jag vet aldrig säkert. Han har i alla fall inga stora chanser i livet i och med att hans land är korrupt och sämst i Asien.

 

Jag ansökte om att få hans facebookkonto permanent borttaget. Han gav mig sitt lösenord till hans dator, och jag listade ut att det var samma överallt. Det var så jag fick modet och ilskan att sätta ner foten. Jag läste meddelandena mellan honom och henne - "Vill du ha hjälp i duschen?" "Jag ville bara ligga där bredvid dig hela dagen" och den snyggaste: "Det var fel, det vi gjorde, men inget misstag" Jag börjar koka av att bara komma ihåg det. Och det är det som är poängen, jag vill inte komma ihåg det, och jag vill inte ha ännu mer bevis. Förr eller senare hade jag kanske gått in igen och snokat mer - jag bytte lösenord, mailadress och adress som återställande av lösenordet skickades till. Jag är lite för intelligent för honom. Always was. Problemet är bara att jag får mail från hans konto och så vidare, och att min gamla mailadress som är till mitt konto, är ogiltig, så jag behöver min aktuella.

 

Borttaget konto inom två veckor. Taggade av de två bilderna på facebook jag hade glömt. Raderade filmen som fick mig att köra fosterstilen. Hoppade igenom den lite kort, och visst, jag var lycklig, naiv och trygg. Jättefint. Men den åkte. Inte hälsosamt att ha kvar den sju månader (nästan på dagen) efter avslöjandet.

 

Fortfarande ont i halsen. Bara lite ont i den råa klumpen som börjar läka - vanligtvis kallad hjärta - och trött som en idiot men oförmögen att sova.

 

Mjes mjes. Vi får se.

Vote Obama!