Hjärnspöken 2.0
"Smsa om du har tid att ses ikväll" "Okej." Tystnad."Ska vi fortfarande ses imorgon?" "Ja varför inte? Kan vi ses klockan 18 istället för 15.30?" "Visst."Detta plus helvetesjobbvecka plus den speciella veckan i månaden gör att jag helst av allt inte vill se honom alls. MVG i allt, snart student, två jobb, människorättsengagemang och socialt liv. Har jag verkligen energi för honom också? Imorgon tänker jag sätta mig ner med honom och säga att jag inte tänker dansa efter honom. Jag dansar mer än gärna med honom, men inte två steg efter. Basta.
Hjärnspöken
"Utnyttjar han mig? Bryr han sig? Är jag hans rebound? Är jag viktig? Kommer han vara otrogen?" Detta snurrar i mitt huvud när jag väntar på hans utlovade meddelande. "Vi hörs sen" för fem timmar sen. Crazy Girl Mode kickar in. Ska jag skriva, ska jag kommentera att jag inte tycker om att vänta, ska jag strunta i det och se om han kommer ihåg? Detta är ju patetiskt. Vad hände med stark-självständig-kvinna-tänket? Jag vägrar att testa honom, kolla hans mobil eller kontrollera hans utsagor! Han är bartender, han är ung och snygg, och hans jobb - liksom mitt - kräver en viss flirt med kunderna. Det får jag vänja mig vid, precis som han får lära sig leva med faktumet att jag får folk att spela blackjack med hjälp av mitt utseende.Varken mitt eller hans ex har något i vår relation att göra. Men faktum är att mitt ex och jag hade en viss dynamik i nästan två år, och jag vet inte hur ett förhållande kan se ut annars - när man inte bekräftar varandra och pratar med varandra hela tiden. Y och jag får bygga upp en ny dynamik.Kort sagt: jag tänker inte jämföra Y och mitt ex, jag tänker inte misstänka honom på grund av en annans misstag, och jag tänker inte kompromissa på mitt beteende. Jag håller löften om att höras, och jag vill också höras. Därför tänker jag nu skicka ett enkelt godnatt-sms och inte tänka mer på det. Han sitter ju för guds skull på ett LAN-café, jag kan inte kräva att han ska tänka på mig då! Men hur en så social person kan spela dataspel i fyra fem timmar med sina killkompisar kommer jag aldrig förstå...Han har fina ögon. Och hans ansikte lyser upp när han ser mig. När han ler, så ler jag. Och jag är kär i honom.Vi får se hur det utvecklas. Det var hur som helst skönt att skriva av mig lite. Nu ska jag försöka sova.
Torsdag: lyxversionen
Igår kan ha varit den bästa kvällen i mitt liv. Jag och E gick ut och tog ett glas, efter ett tag kommer C och Y. Vi dricker och dansar, vi spelar air hockey, och Y kysser mig om och om igen. Klockan blir tre, och vi hamnar i C:s lägenhet. Vi ligger i sängen och pratar med armarna om varandra, jag säger att jag inte vill ha för alltid och för evigt. Han kysser mig ändå, och det kittlas i magen. Ska jag verkligen göra detta?Klockan halv fem knölar vi ner oss i sängen, alla fyra, och det blir varmt, men jag vill inte röra mig. Y kysser min nacke trots att han är dödstrött.En fantastisk kväll.
Händerna mot himlen
"Tror du att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar? Det tror inte jag" men ändå fladdrade det till i magen när han plötsligt ändrade från kompis-kram till runt-midjan-kram och sen inte släppte mig, såg mig i ögonen som för att fråga om han fick fortsätta, och sen böjde sig ner och kysste mig lätt, nästan blygt. Jag har repeterat de tio sekunderna - som kändes som så mycket längre och så mycket kortare - så många gånger de senaste två timmarna. Jag som hade satt för mig att inte släppa in någon innan jag åker till Skottland, men där står han och knackar. Det är den första kyssen på tio månader som fick min mage att hoppa till.
Om man ändå vet att det kommer ta slut - är det värt att börja? säger min logik. Kyssen! Ögonen! skriker ja, jag vet inte vilken del av mig, eftersom hjärtat är dött. Kanske magkänslan? Fjärilarna i magen? Näsan..?
Vi får se. Ikväll tänker jag inte oroa mig mer, jag tänker nu gå och lägga mig med ett leende på nykyssta läppar.
