När man glömt orden till låten som sa allt
Jag sitter på bussen och är fortfarande full. Imorse klockan sex satt jag på parkeringen utanför mitt hus och lyssnade på låtarna vi trodde beskrev allt. Bruno Mars kommer alltid betyda exet för mig. I våra förlovningsringar stod Rest of my life, och Just the Way you are. Jag satt där och insåg att jag inte längre kunde hela texten. Det både gladde mig och gav mig en konstig tom känsla i magen...E:s ex la till mig på facebook inatt vid tre. Då la hon till mitt ex, för att båda ska ha koll på vad som händer utan att ha någonting med dem att göra personligen. Vi scrollade igenom hans newsfeed - bara statusar om mig, hur rädd han är att glömma, hur han alltid tänker på mig och hur han är ledsen hela tiden.Jag ska träffa en jättesnygg kille nu, som kanske är en psykopat på medicin, men som förstår Star Warsreferenser. Och jag är så splittrad. Allt - ALLT - jag har gjort i nio månader har varit för att komma bort från honom. Men faktum är att jag inte har fått avslut, och jag saknar honom! Han var min bästa vän när min riktiga bästis blev bästa kompis med sin ätstörning, man kommer inte bara ifrån det så där!Vi får se vad som händer. Först måste jag äta något, jag är ursvulten.
Öppet brev på en hemlig blogg
Till KU:Emotionell smärta pågår i 12 minuter, allt efter det är självförvållat. Men 12 minuter varje gång jag ser eller tänker på någon av er drygt 20 är ändå en del.Att leva efter en så omvälvande händelse är inte det lättaste. Man går tillbaka till det basala - man äter, sover och andas. Eller försöker. Man går trygga vägar, besöker trygga platser, är med trygga vänner.Faktumet att KU var den trygga platsen för henne är inte det som stör mig längre. Det som stör mig till den grad att jag nu, istället för att sova, skriver detta, är att det inte var min trygga plats. Hon gjorde fel, ändå är det hon som är där varje onsdag, inte jag. Ni som grupp har svikit mig. Jag älskade er så mycket, och ni svek mig när jag mest behövde er. Jag som har hållit era huvuden när ni spydde, jag som fått ut er ur huset ni inte kunde vara i längre, jag som kramat genom slag och tårar, jag som lyssnat, lyssnat och lyssnat.Det enda som jag och hon var överens om var att det var fel av er att inte sätta ner foten. Men ni klarade inte av det. Jag har varit en grundpelare i gruppen i fyra år. Jag klarade inte av att se henne, gör det fortfarande inte, och det är svårt att inte vara bitter vissa dagar. Hon däremot kan trycka sig mot väggar och vara tyst, eftersom hon inte får ha något emot mig. Det är hon som gjort fel, men jag är den som reagerar, och min reaktion är opassande. Hon kan ångra sig i tystnad, och hon sitter där uppe i kyrkan och tar emot Herrens välsignelse och förlåtelse varenda vecka. Hon jobbar på sina misstag och sitt som gör ont i ert sällskap, och ni hjälper henne lite varje gång. Jag då? Är jag förvisad till mina vänner utanför kyrkan? Nästan alla som är viktiga för mig finns i den gruppen.Jag är besviken på er. Och det som gör mest ont nuförtiden är inte hans svek, eller hennes. Det är ert.Några av er jobbar på att komma tillbaka i min omedelbara förtroendekrets, och det glädjer mig. Några av er väntar, som hon verkar göra, på att nya svek ska göra detta oviktigt, eller att tiden ska läka vår relation. Alla jobbar på det. Men för att jag ska gå vidare behöver jag säga detta, eftersom jag aldrig har fått säga det så officiellt som nu. En bomb som inte desarmeras kommer förr eller senare att explodera. Boom.Fan vad många "jag vågar inte säga det till ditt ansikte, så jag skriver det på bloggen som en fegis istället"-inlägg det har blivit.Hej, kass vecka.
Helvete
Räknade ihop mina betyg. Visst, jag ska inte plugga direkt, men som det ser ut i dagsläget kommer jag inte in på min utbildning. Det krävs 22.1 ungefär, och jag har 21.8 nu. Helvete. Vad nu liksom?
When you hold out your hand, and nothing but wind is there
Jag lovade E att inte smsa dig inatt. Jag står för det jag lovar, till skillnad från vissa andra. Jag vill inte att du svarar på detta - jag vill bara ha det sagt. De senaste veckorna har jag tänkt på dig oftare än innan. Jag hade en period på en månad eller så då du inte var i mitt huvud mer än på morgnarna och kvällarna, när jag låg i sängen vi en gång delade. Sen den förste april har jag haft två hela dagar som jag inte har tänkt på dig alls. Två dagar på sju månader.Jag ser mig om vart jag än går - jag ser dig och henne överallt. I en hårfärg, en jacka. Överallt. Jag hatar att inte kunna gå i min stad och vara trygg.Jag grät för första gången på länge idag. S påminde mig om den första tiden efter du berättade. Hur jag berättade om en dröm. Vi var lyckliga, vi hade Aziza. Jag var tvungen att titta på väggen för att se om bilderna var borta när jag vaknade. Det var så verkligt.Du tog min tro på Gud och rättvisa, min kärlek, mitt sammanhang och min säkerhet.Jag kommer aldrig glömma det du gjort mot mig. Och jag kommer aldrig sluta undra vad som hade hänt om du kunnat hålla dig borta från henne och de andra. Om jag hade fått en Aziza med dina ögon om några år.Jag hör fortfarande hur du säger: "Hey, Angel." på ditt speciella sätt när jag sa något som inte stämde. Fy fan för alla minnen. Jag vill glömma allt.Du har förstört så mycket.Det skrev jag i natt. Jag vet fortfarande inte om jag ska skicka det.
Ett löfte som betyder något
Jag lovade min älskade vän att inte smsa eller ringa dem inatt. Hon sa att om jag hade varit nykter hade jag fått, men berusad gör det aldrig någon nytta. Om jag känner likadant imorgon kommer jag smsa honom. Kanske henne. Jag känner mig så svag. Morgondagen bestämmer. Jag vill bara att han ska veta att jag inte glömt vad han gjort. Jag vill säga åt honom att inte svara, men att det fortfarande gör ont och att han har skadat mig mer än någon annan i hela mitt liv.Jag går och lägger mig nu, och tänker på Aziza - dottern som aldrig fanns.
Aldrig min tur
Jag skriver detta, full som ett as, i respons till en händelse ikväll. Inte nog med att vi inte kom in på stället vi skulle komma in på som anställda, min älskade vän och jag har snefyllat. Vi skulle träffa våra dudes - vilket vi hade bestämt för två veckor sen. What's-his-face svarar inte, trots att jag ser att han har läst mitt meddelande, så vi sitter fast med vännens dude och hans kompisar. Hans kompisar försökte övertala mig attt ge upp honom, och de berättade hur mycket av ett as han är. Visst, kul, ge mig aset. Jag har ändå inget hopp för mänskligheten. Än mindre killar.Han dök aldrig upp. Vi stod i kö för att komma in på ett ställe där vi ska komma in oavsett tack vare jobbet, och kom ändå inte in. Klockan är halv tre och jag är på dåligt humör. Hej, snefylla? Jag vill dampa, jag vill smsa Exet och skälla ut honom - en idé som låter bättre och bättre för varje sekund - och jag vill krossa Hennes rutor. Om jag bara kunde komma ihåg var hon bor... Jag borde sätta igång musik och glömma hela kvällen istället. Det hela var ett misslyckande.Fan.Jag träffade min kloka vän idag. Jag berättade hela storyn för henne, hela händelseförloppet den dagen. Jag klarade mig tills hon sa "jag kommer ihåg att du berättade att du hade drömt att allt var okej, och att du var tvungen att se efter om bilderna på väggen var borta, för att veta om det var sant" Då brast det för mig. Det är nog därför jag sneade... Att sitta still på bussen gör det hela inte bättre. Jag borde bara sova nu.Vi får se. Nu tänker jag lyssna på Brisingr tills jag somnar. Och förhoppningsvis inte smsa någon av dem.Vi får se.
Konstigt
Jag har tappat lusten att skriva. Ända sedan H hittade hit och erkände för mig har jag känt som om hela världen tittar. Jag har en vän som är mer lojal mot A än mig - tänk så har hon hittat hit och visat för A? I så fall: A, det du har gjort och den du är, är inte på långa vägar förlåtet. Jag vill inget annat än att skada dig på vilket sätt jag än kan, men av självrespekt vill jag inte ha något med dig att göra.
För övrigt är det hans 25årsdag idag. Halva dagen har gått, och han har inte hört av sig. Det får mig att tro att han kanske inte kommer att göra det. Men det kommer. Och dagen då han gör det kommer närmare.
Jag läste hans statusar via min brors facebook. De är fortfarande vänner. Han skriver att han kommer att sakna sin mamma - vilket ger mig två alternativ; att hon har gått bort eller att han ska flytta från henne. Jag hoppas inte på något av dem. Han skriver också om att varje dag sakna någon. Jag misstänker starkt att det är jag. Men jag förstår inte varför han har lyckats hålla sig borta så länge i så fall. Han kommer definitivt höra av sig...
Imorgon ska jag och min älskade vän för första gången på länge gå ut, dricka alkohol och göra dumma saker. Ser fram emot det enormt!
Men innan dess ska jag jobba, tio till två i natt. Jag tjänar däremot mycket pengar. Snart kan jag ersätta min iPod som håller på att gå mot ljuset.
Jag ber eventuella vänner som är här utan min tillåtelse att kontakta mig på vilket sätt som helst. Jag är inte bekväm här längre.
Vi får se.
