livetmedenklackspark.blogg.se

God all Mighty, min religionslärare är snygg! Jag kan knappt koncentrera mig!
Mitt ex-för-fyra-år-sen, F, smsade för två dagar sen och frågade om jag ville hitta på något på lovet när han kommer hem från huvudstaden. Med tanke på vad som hände förra gången vi sågs - Jatack! Fireworks. Plus att killen är en av de få killarna jag faktiskt kan prata intelligent med och att det finns kemi mellan oss. Jag ser fram emot det.
Mitt ett-halvår-sen-ex har fortfarande inte hört av sig efter den förbannade lådan. Ett tag var jag orolig för att han har dött, men han hade uppdaterat Facebook för någon vecka sen. Det får räcka. Jag vill inte veta hur han mår, inte vad han gör eller vad han tänker göra, jag vill bara veta att han lever och inte är i min stad. Basta.
Next up: Sushi till lunch.
Vi får se, helt enkelt.

Jag har den sjukaste spänningshuvudvärken! Efter den där jävla lådan kan jag inte släppa tanken på att han när som helst kan dyka upp! Han är så oberäknelig att jag verkligen inte vet, och det stör mig. Under hela vårt förhållande kunde jag förutspå hans handlingar, sätta mig in i hans huvud och kunna gissa hans nästa drag. Inte längre.
Så frågan är: har jag släppt honom eller har han förändrats? Har jag släppt honom så är ingen lyckligare än jag, men om han har förändrats på grund av vårt avslut vet jag inte om det är bra eller dåligt för honom. Och trots allt han har gjort mot mig vill jag ju inte att han ska må dåligt. Jag är en större människa än så, eller det intalar jag mig i alla fall.
Varje dag blir huvudvärken starkare, och jag vet att jag snart når ett totalt breakdown. Men det kan å andra sidan vara hälsosamt att ta det en gång till och komma fram till samma sak som jag har konstaterat åh, så många gånger de senaste månaderna: att jag har det bättre nu. Det vet jag till och med på min sämsta dag, men jag blir ändå orolig för honom. Det är inte likt honom att hålla sig borta så här länge - flera veckor! Jag undrar om han väntar på min respons på lådan eller om det verkligen var hans sätt att avsluta saker och ting.
Och jag undrar om jag kommer ligga på min dödsbädd och undra vad som hände med honom och var han är...
Vi får se helt enkelt.

Imorgon fyller mamma år. Jag lyckades få den enda kopian av nobelpristagaren Mo Yans bok i hela staden, trots att väntetiden egentligen är fyra veckor. Jag ser fram emot att se hennes ansikte när hon öppnar mitt mästerligt inslagna paket!

Fredagskvällen var underbar. Jag och min älskade vän tittade på Burlesque, drack varm choklad med minimarshmallows och tyckte om varandra i stillhet.
När jag sedan kommer hem på lördagen säger Mama: "Någon kom med en låda igår med ditt namn på. Det verkar vara saker från ditt ex." Och klart som fan där är en låda med mitt namn på, med alla saker jag någonsin gett honom. Jag funderade på att spara vissa saker, eftersom kängorna som inte passade min lillebror längre faktiskt fortfarande är fina, men sen insåg jag att vad jag än gör kommer de alltid vara en del av mitt liv med mitt ex. Jag lägger mycket vikt i föremål, de blir symboliska för mig. Ett par skor är mer än ett par skor. De är gången jag tvingade med honom ut klockan elva på kvällen en vardag för att det hade börjat snöa. De är alla promenader till busshållsplatsen och alla handhållningar genom vantar.
Jag slängde allt.
Jag vet inte ens om förlovningsringen var med, jag vet bara att jag slängde det, allt - inklusive IKEA-kassen den kom i. Han skickade en låda på tio kilo till Sverige från Asien! Fatta portot!
Arg som ett bi gjorde jag mig vacker för kvällens äventyr, stack till min killkompis och drack te. Jag förväntade mig sympati men fick provokation.
"Jag förstår att du inte tycker om henne, men jag har gått vidare. Jag är inte ovän med henne längre"
Jaha. Fuck you too. Du får inte säga så. Du var den enda som sa att hon aldrig kommer att vara välkommen i ditt hem. Alla andra mellanmjölkade och ryckte på axlarna, men du tog ställning, och det var delvis det som fick mitt liv att gå vidare. Och så säger du så!
Jag litade på honom. Jag litade på hans o-okejhet med otrohet. Men nejdå.
Jag började hyperventilera och gick nästan in i en panikångestattack, och han blev bara otålig.
I won't be seing a lot of him anymore. Big loss.
Kvällen fortsatte med mig och min älskade vän, alldeles för mycket alkohol och dåligt sällskap.
Klockan fem får jag ett meddelande från det dåliga sällskapet: "Om du ändrar dig betalar jag absolut taxi. Bara kom hit och sov bredvid mig."
Lite lycklig blev jag väl.
Vi får se, helt enkelt.

Varför sitter man där, ett halvår senare och har hemlängtan? Till ett hem som inte ens finns längre? Han var mitt hem - "home is where your heart is" och så vidare. Så kom jag på mig själv att sakna den han hade varit för mig. Inte den han är, inte det han gjort, utan rollen han spelade i mitt liv. Jag längtar efter ett hem, ett stadigt hem, utan otroheten. Och nu när jag är ute och letar lägenhet vet jag att allt kommer sinom tid. Jag får bara vara tålmodig och ställa mig i massa köer samtidigt som jag hoppas på den där minimala chansen att få något bara sådär.
Jag har en statistik som kan tillämpas på två sätt. När det kommer till pojkvänner följer jag en av två mallar, och antingen kommer jag hitta nästa pojkvän inom ett år eller om sju år.
Vi får se helt enkelt.

Jag anser mig själv vara en väldigt fundersam människa. Jag gör inget dumt, inget förhastat och inget ogenomtänkt.
Jag ansåg mig själv vara älskande över allt annat. Jag älskade honom. Han skulle utvisas, men jag var villig att leva mitt liv med och för honom, för det var allt jag ville ha ut av livet.
Sen kom det. Dagen efter min födelsedag. "Jag har varit otrogen mot dig." Klumpen i magen som fortfarande sitter kvar, mer än ett halvår senare.
Mina vänner känner henne, A. Hon som bidrog till att förstöra min vardag. Mitt hjärta. Mina vänner visar inte att det hon gjort var fel. De accepterar fortfarande henne. Det gör ont att de kan välja henne trots att hon har gjort det värsta möjliga mot mig.
Ingen lyssnar längre. De har alla gått vidare från chocken. Inte jag. Därför denna bloggen. Jag försöker ta livet med en klackspark.
Vi får se, helt enkelt.