Wat?
Jag är inte tom än. Och jag känner mig avslutad. En väldigt skum person sa en gång till mig att "detta är inte ett kapitel i din livsbok, detta är bara ett kommatecken", och det stämmer. Jag har glömt mycket av den smärta jag gått igenom, det är den mänskliga naturen och självbevarelsedriften, men jag sitter här nu, mindre än tjugofyra timmar efter det där vidriga, ofattbart svarta meddelande som sköt på alla mina svagaste punkter med en skarpskytts precision. Jag sitter här och tänker på Y. Hur han fanns där igår, och fick mig att skratta genom tårarna, de sista tårarna. Och han kallade mig beauty som han gjorde när vi var tillsammans. Han var antagligen full, men fulla människor brukar agera på någon nivå av sanning. Eller vana.
Det som har kommit ur detta är att jag inte har hopp om honom, men jag går inte in i vårt nästa möte med falska förhoppningar heller. En tom canvas. Han kan ha menat det, han kan ha fått en spark i sin fantastiskt välformade rumpa, och han kan vilja förändra sina prioriteringar. Han kan också vara sig själv, charmig och väldigt fin på insidan, men emotionellt otillgänglig. Allt detta med hans mamma och sen honom själv kan ha öppnat hans ögon - åt endera hållet. Åt mitt håll eller åt något annat håll. Han får veta vad de kommit fram till angående hjärtat på fredag, när jag är i Tyskland. Jag ska skriva till honom imorgon att han ska smsa om det är några nyheter han vill att jag ska veta, så går vi vidare därifrån.
Min utbytesstudentvän H har kommit hem. Hon som är osannolikt stark för att vara ren. Smutsiga eller trasiga människor är starka, men hela och rena människor brukar inte vara det av någon anledning. Jag har hört av våra gemensamma vänner som åkt bort att det är väldigt jobbigt att komma hem från ett utbytesår, så jag ville inte vara ännu en människa i hennes hus som hon inte sett på ett år. Jag ska träffa henne imorgon istället. Jag ser fram emot det jättemycket. Lite som om jag är kär i henne och det bubblar i min mage efter att bara springa över de två gårdarna som skiljer oss åt och krama på henne. Lite som om hon är det efterlängtade barnet man har känt inuti sig nio månader, men inte sett, och man vill se hur den nya människan ser ut, trots att man redan känner henne.
Men hon får sitt space ikväll. Jag tänker inte vara den som gör hemkommandet jobbigt. Jag vet att jag har tagit mycket av hennes energi de senaste arton månaderna.
H, du är efterlängtad.
Det som har kommit ur detta är att jag inte har hopp om honom, men jag går inte in i vårt nästa möte med falska förhoppningar heller. En tom canvas. Han kan ha menat det, han kan ha fått en spark i sin fantastiskt välformade rumpa, och han kan vilja förändra sina prioriteringar. Han kan också vara sig själv, charmig och väldigt fin på insidan, men emotionellt otillgänglig. Allt detta med hans mamma och sen honom själv kan ha öppnat hans ögon - åt endera hållet. Åt mitt håll eller åt något annat håll. Han får veta vad de kommit fram till angående hjärtat på fredag, när jag är i Tyskland. Jag ska skriva till honom imorgon att han ska smsa om det är några nyheter han vill att jag ska veta, så går vi vidare därifrån.
Min utbytesstudentvän H har kommit hem. Hon som är osannolikt stark för att vara ren. Smutsiga eller trasiga människor är starka, men hela och rena människor brukar inte vara det av någon anledning. Jag har hört av våra gemensamma vänner som åkt bort att det är väldigt jobbigt att komma hem från ett utbytesår, så jag ville inte vara ännu en människa i hennes hus som hon inte sett på ett år. Jag ska träffa henne imorgon istället. Jag ser fram emot det jättemycket. Lite som om jag är kär i henne och det bubblar i min mage efter att bara springa över de två gårdarna som skiljer oss åt och krama på henne. Lite som om hon är det efterlängtade barnet man har känt inuti sig nio månader, men inte sett, och man vill se hur den nya människan ser ut, trots att man redan känner henne.
Men hon får sitt space ikväll. Jag tänker inte vara den som gör hemkommandet jobbigt. Jag vet att jag har tagit mycket av hennes energi de senaste arton månaderna.
H, du är efterlängtad.
Verbal käftsmäll
Ett sista sista inlägg om exet som fick mig att starta denna bloggen. H, om du inte orkar med en brutal sinnesstämning så får du titta bort. Detta är inte nödvändigtvis för dina ögon att läsa, inte nu när du just kommit hem.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Jag fick ett långt lååångt meddelande från honom ikväll, med allt för många detaljer om hans relation till den andra tjejen. Han berättade hur jag var rasist, hur jag skulle gå och ta livet av mig och hur jag utnyttjade honom under vårt år tillsammans. Jag har aldrig läst något så vidrigt. Jag tackar alla högre makter för att jag var med två tjejkompisar, för jag höll på att svimma. Eller åtminstone spy.
Jag har en iskall klump i magen, och jag är rädd att den kylan ska sprida sig ut i min kropp och förlama mig, så som den gjorde för ett år sedan. Jag var tom i fyra månader, med många återfall de kommande tio.
Hade han skrivit detta för ett år sedan så hade jag brutit ihop, slutat äta igen, eller börjat träna som en idiot, supa eller ligga rundor. Eller allt på samma gång. Idag är jag starkare. Jag kommer vara tom ett tag till, men nu är det helt slut. Den jag älskade är död. Inte bara död utan uppsvullen, blek och full av flugor. Hans lik har förgiftat vattnet i närheten. Men han är död. Versionen av honom som alltid har ont, som inte står ut med sig själv om nätterna, det är han som är kvar. Och jag är klar. Helt klar.
Jag är för övrigt helt klar med Y också. Han har hjärtproblem, jag överreagerade på att han försökte flirta med mig, och jag bryr mig fortfarande. Han har sett att jag frågat om han har några nyheter och att jag bryr mig, läst meddelandet och klickat bort det utan att svara. Någon som behandlar mig så har ingen roll att spela i mitt liv. Så jag blir kysk, reser bort från denna helveteshåla och tjejen jag numera vet att min fästman var kär i, och jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag ska resa, jobba, resa och jobba. Och jag är klar. Det är faktiskt en lättnad, trots att jag aldrig hört något så vidrigt och så medvetet ute efter att såra mig innan. Jag tycker synd om honom. Hans huvud måste vara fruktansvärt att vara i. Jag gör något gott i världen, men han är som ett svart hål. Jag tycker ärligt talat synd om honom. Men jag kommer aldrig prata med honom igen, och jag kommer aldrig se honom igen. Han är död.
Jag vill älska dig.
Meh
Det är så jag känner mig just idag - meh. Jag känner mig oviktig och osedd.
Jag hade en fantastiskt student och har nog aldrig haft så roligt på 24 timmar i mitt liv! Att jag sen fick äta två gånger under dessa 24 timmar och sitta ner sammanlagt 3, det är en annan sak.
Y är fortfarande ledsen över nyheterna hemifrån, och jag har förstått och accepterat det. Jag har tid att släppa honom av mig själv, till skillnad från med F där jag mer eller mindre tvingades släppa direkt, på grund av vad han gjort. Det gör en gigantisk skillnad. Jag känner mig up to date med vad som pågår, och i många stunder (alla) med F var jag vilse och hade ingen koll whatsoever. Problemet med Y är att han vägrar ta emot hjälp, och därför ignorerar mig när jag försöker finnas där tyst. Om jag skriver en direkt fråga som inte kan tolkas som ex-ig så svarar han och håller sen igång samtalet, men många gånger ignorerar han bara det. Det får mig att känna mig sjukt oviktig. Men killen har sitt att tänka på, och vi är inte tillsammans längre, så egentligen har jag ingen rätt att bli upprörd.
Utöver det hade vi grillkväll tillsammans igår, några vänner och jag. Det kändes som om jag inte spelade någon roll alls. Det är barnsligt att jämföra vem som är populärast, men jag kan inte hjälpa det. Jag gick iväg i en kvart utan att någon märkte det. Sedan gick en annan tjej iväg, var borta lite längre än ett toalettbesök och alla blev jätteoroliga. Hej, gruppen. Älskar er också.
Min student förmörkades endast av att min vän sen elva år inte dök upp förrän vid tio - en timme efter att jag gått. Hon berättade sedan att hennes mamma hade kört runt henne överallt och att de bara haft en bil och därför fick samordna med att köra hennes syster från jobbet till en vän. Det är inte så att bussarna i vår stad går var tionde minut eller så, och man kan komma från ena sidan av stan till andra på en halvtimme? Varför skulle hon då hinna ta bussen när hon märkte att klockan började närma sig fyra timmar efter jag kom hem? Mycket längre än så stannar man inte. Och sen, nästa dag, ser jag hennes present när jag kommer hem. Tvål. Jag har inget problem alls med billiga presenter, så länge de är uttänkta. Detta var två tvålar utan någon som helst eftertanke.
Och min nuvarande bästa vän har en pojkvän som jag inte tycker om, så jag kan inte direkt prata med henne heller.
I stora drag kan man väl säga att jag inte känner att jag kan prata med någon för tillfället. Och det är väldigt ansträngande för mig, som pratar väldigt mycket.
Idag ska jag säga hejdå till min vän J som bott fem hus bort i fjorton år, och som på måndag åker till USA för ett år. Gissa vem jag ska besöka i Boston i september? Jag kommer inte klara ett år utan henne, och jag tror att mycket av min melankolik beror på detta faktum...
Jag hoppas att dagen blir bättre snart.
