livetmedenklackspark.blogg.se

Hemma från MR-dagarna och det fantastiska Göteborg. Varje gång jag kommer hem från någon annan plats ökar min avsky för min stad. De tråkiga, gråa husen och de kala träden får mig bara att vilja flytta till Gran Canaria eller vad som helst! Bara inte här!

 

MR-dagarna var galet inspirerande, men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt projektarbete. Många intressanta föreläsningar och spännande människor. Nya synvinklar, nya problem och nya lösningar. Ju mer man ser av världen, desto mindre hopp får man. Och ju mindre hopp man får och ju fler problem man ser, desto positivare syn får man på framtiden. Det finns ju något terapeutiskt i att veta vad felet är, för sen kan man göra något åt det. Vet man vad problemet är kan man lösa det, och ser man ingen lösning än är det för att man har för lite information eller insikt. För att koppla till min egna situation - jag vet att mitt problem är att älta. Jag tar upp det mindre med mina vänner, så de tar upp det mindre med mig, och jag tänker inte på det med dem i närheten. På så sätt blir deras sällskap mindre förgiftat. Jag skriver här, så fort jag får upp något jag måste ventilera. Jag vet att hennes närvaro gör det värre, så jag struntar i sammanhangen där hon finns. Jag saknar honom, men vet att han inte behöver att jag skriver till honom, för det kommer bara riva upp massa sår - vilket är värre för honom än för mig - så jag skriver inte. När jag mådde som sämst såg jag ingen framtid, för jag hade ingen insikt eller perspektiv. Jag satt bara mitt i, utan att veta någonting - inte vad jag tyckte, kände eller trodde på, inte vem jag kunde lita på, och inte vad min roll i det hela skulle vara. Nu vet jag, och jag kan jobba för en lösning.

- - - 

 

Jag, min älskade vän och min före detta klasskamrat och numera parallellklasskamrat som jag har känt i sex år, körde till Göteborg tillsammans. Jag trodde att jag skulle dö, för han har just fått sitt körkort, men sen gick det över. Han är verkligen bra på att köra bil, även fast han är en av de mest oansvariga personerna jag känner.

 

Han är vän med killen jag var tillsammans med i sammanlagt sex veckor, F. Det värsta är att han,B, börjar verka lite småintresserad av mig. Han frågade hur det var mellan mig och F, och jag svarade sanningsenligt att det är chill. Det är inget mellan oss, även fast jag faktiskt hade velat testa. Igen... Om han klipper sig.

 

Grejen är att han är charmig, har alltid rätt, precis som jag, och vi klickar på alla nivåer - både fysiskt och mentalt. Han vill inte börja något rent fysiskt, och det förstår jag. Jag smsade honom och frågade om vi inte kunde ses nästa gång han kommer hit, eftersom han pluggar i huvudstaden, och han svarade tvekande ja, efter att han frågat "På vilket sätt menar du att vi ska ses?". Jag har haft en ganska pinsam fantasi i mitt stilla sinne, i massa år, till och med innan honom. Jag ser framför mig hur F kommer till min studentbal och vi dansar tillsammans och allt löser sig. Men jag vet att det inte kommer hända. Han ska plugga vidare till operasångare/skådespelare/något direkt, och jag ska till Tyskland/Frankrike/Storbritannien/USA/något. Det kommer inte lösa sig, men jag vill inte tro att inget kommer hända. Två människor med så mycket kemi går runt i samma land och är ensamma - frivilligt, men ändå. Den logiska lösningen är för mig att vi bara försöker. Tredje gången gillt?

 

Jag satt på bussen till skolan idag, och där jag satt kändes en liten liten doft av parfym. Jag kände först inte igen den, men blev ändå lugn, och jag kom på mig själv med att andas in djupt. Sen slog det mig att det var hans parfym. När vi var tillsammans var min favoritplats i världen hans hals. Jag kunde luta mig mot honom när vi satt och tittade på film eller något, och mitt ansikte letade sig alltid till hans hals. Ni vet, den fina lilla platsen precis under käkbenet och örat? Där huden är så mjuk och man känner pulsen slå? Det var min favoritplats. Inget kunde röra mig, det var bara han och jag och hans parfym.

 

Fiskbulle. Jag vill inte älta detta mer. Men jag är övertrött och går mot utbränd. Jag ska jobba som ledsagare både idag och imorgon. Imorgon och på lördag ska jag jobba 22-03 och det är öppet hus på skolan lördag 10-15 som jag måste vara med på. Visst, det ger pengar - en jävla massa pengar - men jag har ingen tid att göra skolarbete, och nästa fredag har jag nationella proven i svenska - en fem timmars lång prövning som jag inte tillåter mig själv att få mindre än MVG på. Och nu sitter jag i skolan och skriver ett blogginlägg istället. Hej, dum?

 

Vi får se.

Försökte lägga upp ett antal inlägg från telefonen, men som alltid är den - likt all annan teknologi - emot mig.

Jag var ute med min älskade vän. Vi dansade, vi var snygga, och vi hade sminkat oss i äkta Halloweenanda i två timmar. En kille började dansa med oss, hon signalerade att jag kunde köra på, och jag körde. Hon gick ut och rökte, jag stannade. Det var första gången jag inte följde med ut, solidariskt. Jag har fortfarande dåligt samvete. Av princip så var det fel, helt enkelt. I alla fall, vi fortsatte dansa, han sa "Jag vill visa dig ovanvåningen" och jag tänkte visst, och skickade iväg ett sms så att min älskade vän skulle veta var vi var. Men han drog in mig på toa. Tjena, tänkte jag, detta var ju en oväntad twist. Jag tänkte inte så mycket mer, tills han försökte knäppa upp mina shorts. Janä, så enkel är jag inte, vilket jag också sa. Han försökte två gånger till, och lyfte upp mig. Det var ganska imponerande, liksom hans högst delicious armar. Jag är trots allt en och sjuttiofem, och väger lite lagom till det. Men hur fina hans armar än var, så tänkte jag inte ha sex med en kille, som inte kommer ihåg mitt namn men som upprepar hur mycket han vill ha mig, på en toalett. Med kö utanför. Nej. Jag försökte ta mig bort från honom, men han klistrade fast sig bredvid mig. Det ledde till att jag och E smet iväg till nattklubben mittemot i 45 minuter tills vi trodde kusten var klar. "Vi ska på toa".

När jag kom hem tog det mig ett tag att fatta varför jag var lite konstig. Jag hade en skum känsla i magen. Det slog mig sen att det var första gången jag var ett objekt för en kille. Jo, What's-his-face är inte världens gentleman, men han vet vad jag heter. Han vet inte bara färgen på min bh - som för övrigt ingick i kostymen som den andra duden träffade mig i. Jag brukar inte flasha den annars när vi är ute.

 

Igår hade jag en drös med kompisar hemma hos mig. Vi tittade på Singin' in the rain och åt pizza. Min fina kompis, som är så insiktsfull och vis, tog med sin förälskelse. Jag tror att vi alla tyckte om dem tillsammans. De var så fredliga och fina ihop. Det gladde mig att se att det faktiskt finns sådant kvar i världen.

 

För några nätter sen började en kille som jag lärde känna på samma boende som mitt ex, prata med mig på facebook. Han ville ha en kompis nummer, och jag sa att jag inte vill ge ut det innan hon säger att det är okej. Efter mångt och mycket börjar han hetsa, säger att jag ska respektera honom, yada yada yada. Jag har aldrig stött på en kille som är så... Allt som SD har emot invandrare. Han var kvinnoförnedrande, oartig, bufflig, avbröt mig hela tiden och krävde respekt utan att ge tillbaks någon, kunde inte en enda korrekt mening på svenska - trots att han har bott här i tre år, och det hela gjorde mig så ledsen. Han var bara så inte-som-mitt-ex. Han snackade om hur "din fucking ex var en pleyer, jag såg han med hundra tjejer" och "du frågade ingen av oss, bara hans bästa kompis, klart han ljög" och jag blev så ställd att jag nästan ringde mitt ex och frågade honom själv! Tog mig samman efter en stund, dock. Ingen som inte känner mitt ex får snacka skit om tiden vi var tillsammans. Säg vad du vill om de två sista månaderna han ljög, men i ett år var han den bästa pojkvännen i världen. Våga inte påstå något annat, det är bara en skymf och ovärdigt.

 

Imorgon ska jag till Göteborg och Mänskliga Rättighetsdagarna med min älskade vän och vår bootylicious kompis. Första roadtrippen! Han kör nämligen.

 

Vi får se. Jag är nyfiken på framtiden. Och asstressad. Hej fyra deadlines denna veckan?

Jag och pappa tittade på Cinema Paradiso, en gammal klassiker som verkar ha vunnit i princip vartenda filmpris i kända universum. Den handlar om en kille som växer upp med en fascination för film och bio, lär sig hantera biomaskineriet av en äldre man och blir kär i en tjej. De får inte vara tillsammans, men de kör ändå, och hennes föräldrar tvingar henne att flytta. Och sen ses de inte mer på trettio år, på grund av att han råkade täcka lappen hon lämnade med sina kontaktuppgifter. Och när de ses igen har hon barn och familj (med hans gamla klasskompis - schysst?) och han har aldrig gett upp hoppet. Filmen slutar med att han åker tillbaka dit han kom ifrån, och hon fortsätter med sitt liv. Och det är inte tragiskt. Det är bara ett faktum. Livet är inte som på film. Man har inga storslagna romantiska berättelser. Det går åt helvete ibland. Basta.

 

Jag kommer inte ha haft sex med bara en kille när jag dör. Jag kommer inte ha förlovat mig bara en gång. Jag hoppas i mitt hjärta att jag bara gifter mig en gång, och då för gott, men jag vet inte. Livet är inte som på film.

Han var inte mitt Happy ever after, han var mitt Happy at the moment. Men jag undrar om han hade kunnat vara HEA om han inte hade valt att... ligga med min kompis? Flirta med massa andra? Är det en sådan liten asstor grej som ändrade bådas öden för all framtid? Jag tror det. Men jag vet aldrig säkert. Han har i alla fall inga stora chanser i livet i och med att hans land är korrupt och sämst i Asien.

 

Jag ansökte om att få hans facebookkonto permanent borttaget. Han gav mig sitt lösenord till hans dator, och jag listade ut att det var samma överallt. Det var så jag fick modet och ilskan att sätta ner foten. Jag läste meddelandena mellan honom och henne - "Vill du ha hjälp i duschen?" "Jag ville bara ligga där bredvid dig hela dagen" och den snyggaste: "Det var fel, det vi gjorde, men inget misstag" Jag börjar koka av att bara komma ihåg det. Och det är det som är poängen, jag vill inte komma ihåg det, och jag vill inte ha ännu mer bevis. Förr eller senare hade jag kanske gått in igen och snokat mer - jag bytte lösenord, mailadress och adress som återställande av lösenordet skickades till. Jag är lite för intelligent för honom. Always was. Problemet är bara att jag får mail från hans konto och så vidare, och att min gamla mailadress som är till mitt konto, är ogiltig, så jag behöver min aktuella.

 

Borttaget konto inom två veckor. Taggade av de två bilderna på facebook jag hade glömt. Raderade filmen som fick mig att köra fosterstilen. Hoppade igenom den lite kort, och visst, jag var lycklig, naiv och trygg. Jättefint. Men den åkte. Inte hälsosamt att ha kvar den sju månader (nästan på dagen) efter avslöjandet.

 

Fortfarande ont i halsen. Bara lite ont i den råa klumpen som börjar läka - vanligtvis kallad hjärta - och trött som en idiot men oförmögen att sova.

 

Mjes mjes. Vi får se.

Vote Obama!