livetmedenklackspark.blogg.se

Lyssnade på musik på bussen, och den låten kom upp. Det slog mig hur det verkligen stämmer. Jag håller på att ge upp, för allt jag säger går in i ena örat och ut genom andra! Hur många gånger kan man säga "visa din uppskattning, visa att du bryr dig!" innan man får nog? Jag ser små framsteg, men det är inte tillräckligt. Ska jag bara gå? För att jag inte känner mig uppskattad nog? För att jag lever med en jättebebis som inte fattar att jag vill ha något tillbaka? Jag står ut med hans väckarklocka som ringer i två timmar, att han är ute på killkväll eller stannar kvar på jobbet till klockan halv tre på morgonen för att han inte kan säga nej till sina chefer, att han ombokar och avbokar, att han sätter sig vid datorn och kan sitta där i flera timmar!
Vad gör jag mot honom? Jag är en obotlig besserwisser, jag ställer krav på att han städar, diskar och tar ut soporna varannan gång, och jag kommer ibland hem och är sur och grinig efter jobbet. Men uppenbarligen kan han stå ut med det, för han har aldrig sagt något. I princip alla bråk startar i att jag stör mig på hans beteende. Vid närmare eftertanke så kommer jag inte på något bråk som börjat på grund av något annat...
Jag vill åka till Frankfurt, bo i ett kollektiv, jobba och leva. Det jag gör just nu suger.